Alurayya

 

Vålnader

Denna novell är skriven utifrån idén att varje stycke är ett kapitel och de alternerar mellan de två huvudkaraktärernas synvinklar.


 a

Solen glittrar i bäcken. Jag stirrar på det porlande vattnet.
Så fritt, så muntert kluckande.
En röst ropar mitt namn någonstans bland träden. Jag svarar inte.
Vill inte gå tillbaka.
“Sol’makar! Solnedgången närmar sig! Vi måste tillbaka.”
Rösten är nervös.
Jag orkar inte längre, skyddet de ger mig är inte värt vad jag tvingas utstå.
Koltrastens jublande sång ger mig styrka och jag reser mig upp, 
styr stegen mot den djupa skogen.
Med korgen på armen går jag in under grenarna, 
kräken kan plocka ägg själva i fortsättningen.
Mitt namn ekar mellan träden igen och jag skyndar på stegen.
Skogens gröna dunkel slukar mig när jag går från slaveriets trygghet mot frihetens livsfara.

f

 

Doften av blod är frän. Jag skyndar mig att slakta bytet.
Skymningsbärarens ensliga rop förkunnar att solnedgången är nära.
Fågeln har ett välförtjänt namn.
Skogen är en farlig plats på natten, men jag är van.
En svartek skymtar majestätiskt bland granarna, en möjlig tillflykt.
Med bytet över axeln går jag mot trädet när solens sista strålar försvinner från trädtopparna.
Jag har fortfarande tid, det är först när mörkret fallit som vålnaderna börjar sin jakt.
Svarteken luktar av mossa och fuktig lav.
Jag knyter ett rep runt bytet och klättrar uppför stammen till de grova grenarna.
Barken är sträv mot fingrarna när jag sätter mig bekvämt med ryggen mot stammen.

a

 

Viskningar överallt i mörkret.
Skepnader som skymtar mellan träden.
Kalla kårar kilar likt spindlar längs ryggraden när jag smyger mellan träden.
Det här kanske inte var en bra idé.
Ett otäckt kvittrande läte kommer någonstans ifrån och jag trycker ryggen mot granen.
Vad är det där för varelser?
Ett högt sniffande och ännu ett kvittrande rop.
“De jagar på natten, vålnaderna.”
Det är allt jag vet, allt de brukar säga i byn.
Vålnader är väl spöken? Det där som skuttar från träd till träd i ögonvrån ser alltför solitt ut för en ande.
De närmar sig.
Med andan i halsen smyger jag vidare i mörkret.
Smällen när jag kliver på en torr kvist ekar mellan träden och en kör med kvittranden stiger bakom mig.

f

Svaga kvittranden hörs då och då, vålnaderna har vaknat.
Jag äter en bit torkat kött, 
frammanar en ljusglob och läser i boken jag bytte till mig för några dagar sedan.
Här i trädet är jag säker.
Ljudet av en kvist som brister skär genom tystnaden.
Upphetsat stiger en kör med kvittranden i hela området.
Jag tittar ner i mörkret när springande steg prasslar i löven och ansträngd andning ekar mellan träden.
Vålnaderna har hittat ett byte.
En mörk skepnad närmar sig snabbt.
“Beskyddaren hör min bön, Fa'lorek hjälp mig.” Mansrösten snyftar hest.
Jag hoppar ner till grenen under, hänger mig i knävecken och sträcker ned handen.
“Ta min hand.”

a

 

Jag fattar den bleka handen och min räddare svingar mig upp på en av de lägre grenarna i det stora trädet.
De kvittrande varelserna omringar stammen.
“Klättra högre upp, det finns några bra grenar här uppe att sitta på.” 
Kvinnorösten är raspig först men blir snabbt melodisk, lugnande.
Fortfarande med andan i halsen klättrar jag upp, 
sätter mig på en grov gren bredvid den där en ljusglob lyser svagt.
Ropen nedifrån är ilskna, frustrerade.
Jag ryser, de fick mig nästan.
Kvinnan sätter sig på sin gren, studerar mig med mörka ögon.
Hon är en alv, ovanligt blek och lika lång som mig.
Det flätade vita håret skimrar i det svaga ljuset.
Ett stort ärr förvrider högra sidan av ansiktet.
“Är vi säkra här?” viskar jag och sneglar ner på skepnaderna nedanför.
Hon höjer ett ögonbryn och nickar.

f

 

“Ja, de kan inte klättra. Du borde inte ha givit dig ut här om du inte visste en så grundläggande sak.”
Trollet är en ung man, de enkla kläderna är smutsiga och trasiga.
Han är dåligt utrustad för att överleva i skogen, inte ens en kniv har han i bältet.
Svansen snärtar oroligt när han drar handen genom det mörkt blå håret och tittar bort.
“De berättar ingenting, för att behålla kontrollen.”
Rösten är tyst, mjuk, men tonen är bitter.
“Vad som helst verkade bättre än det där stället.”
Jag fnyser och tittar ut i mörkret, 
han måste komma från den där byn vid berget.
De är underliga, fientliga mot främlingar.
“Så du har rymt?”

a

 

Kvinnan ser missbelåten ut, jag är en ovälkommen gäst.
Hon grymtar och plockar upp en bok.
Nattluften kyler ner mig, förvandlar svetten till en isande filt.
Jag huttrar till och det kurrar i magen.
Vad gör jag här? Om jag stannat... jag hade åtminstone varit varm och mätt.
Minnet av de svettiga kropparna, 
de grova händerna och flåsandet i mitt öra, smärtan och förnedringen, 
allt återkommer med skärpa, får mig att bita ihop.
Aldrig mer.
Jag rycker till och biter mig i tungan när något rör vid axeln.
“Du är hungrig, ät.” Kvinnan ger mig ett äpple och en bit torkat kött.
“Tack”, mumlar jag överraskat.
“Är det ägg i korgen?”
Jag glupar i mig äpplet och nickar. 
Att äggen ligger kvar, hela, trots min skräckslagna språngmarsch i mörkret, är helt otroligt.
Jag ger henne korgen. “Ta den, som betalning för din hjälp.”

f

 

Korgen är välgjord och full med ägg från vildfåglar.
Få vågar sig in i skogen för att leta ägg, de är en sällsynt delikatess, värdefulla.
Pojken håller fram korgen, erbjuder de enda ägodelar han har utöver kläderna.
Jag stirrar in i de blå ögonen som lyser av smärta och rädsla.
Hur desperat måste han ha varit för att ge sig av på det sätt han gjorde?
Han behöver hjälp, beskydd.
Fa'lorek har givit mig en uppgift.
“Vi kan äta några till frukost, resten säljer vi. Det bör räcka till en mantel åt dig. Kanske en kniv också.”
Trollet stirrar på mig, ser så oförstående ut att jag undrar om mitt sinne svikit mig igen. 
Talade jag mitt eget språk fastän jag trodde mig tala trolliska?
Så spricker han upp i ett skört leende och jag finner mig själv le till svar.

a

 

Ordlöst håller hon ut armen, erbjuder mig kroppsvärme och en flik av manteln.
Jag flyttar mig närmare, 
tvekar att luta mig mot henne men jag är kall som en isbit och vad kan hon göra mot mig här, i trädet?
Den magra kroppen är varm och jag sluter ögonen när manteln omfamnar mig.
Jag minns inte en kväll utan smärta, utan tunga kroppar och giriga händer.
Frihet.
Är det så här det det känns?
Min kropp är min egen, för första gången.
Heta tårar bränner i ögonen.
Kvinnan säger inget när jag snyftar men kramar mig lätt.
Solen kittlar trädkronorna när jag vaknar.
Vålnaderna är borta och kvinnan steker ett par ägg åt oss till frukost.
“Vad heter du?” frågar jag. “Mitt namn är Sol’makar.”
“Meloviana.”

f

 

Pojken är försiktig, hopkrupen, rycker till vid minsta beröring.
När vi går igenom skogen rätar Sol’makar långsamt på sig, 
likt en slokande blomma som plötsligt fått vatten.
Jag vill inte fråga vad de gjorde mot honom, inte påminna honom om det.
Han är klen och har dåliga skor, 
jag ser på honom redan vid lunchtid att han inte kommer orka fram till byn idag.
Vi grillar kött från gårdagens byte och kokar rötter, 
en tråkig middag men Sol’makar slickar rent tallriken.
“Tack”, viskar han när vi klättrar upp i ännu en svartek.
“Vad för slags följare av Fa'lorek vore jag om jag inte beskyddade den som behöver det?”
Jag vaknar flera gånger av att pojken gråter i sömnen 
och jag förbannar de som skadat honom.

a

 

Vakterna vid den enkla porten stirrar på mig, kan de se vad jag är?
Smutsig, besudlad. En slav.
“Var hittade du honom, Meloviana?” grymtar en av männen.
“Han är en resande i nöd, jag gör vad min herre Fa'lorek väntar sig av mig.”
“Ge honom något att äta, han ser mager ut”, säger den andra vakten och vinkar in oss.
Folk i simpla kläder, läder och ull, följer oss med blicken när vi går förbi.
Meloviana går med bestämda steg.
 “Vi säljer dina ägg och skaffar det du behöver först. Sedan hyr vi ett rum på värdshuset.”
Husen är höga, större än jag är van vid, vissa har till och med tre våningar!
Jag sneglar på kvinnan bredvid mig. 
“Ett rum?” upprepar jag med en klump i magen, hon förväntar sig betalt med det enda jag har.
“Det är billigast, vi tar ett med två sängar.”
Hon stannar, lägger huvudet på sned, höjer handen men rör mig inte.
“Du är säker med mig. Ingen kommer att skada dig igen. Jag lovar.”

f

 

Marknaden luktar av svett och potatis.
Jag prutar hårt för äggen, får ett helt guldmynt i betalt.
Mantel, stövlar, en kniv och en filt räcker det till och Sol’makar har tårar i ögonen när vi lämnar butiken.
Vi besöker templet, tackar Fa'lorek för hans beskydd.
Prästerna donerar en tunika och ett par byxor till pojken som lyser likt sitt namn.
Rummet är litet men sängarna är någorlunda rena och maten är god.
Pojken viskar böner på kvällen, gråter när han lägger sig i sängen.
“Är något fel?”
“Nej, jag får sova ensam”, viskar han. “Det är första gången.”
Orden bekräftar vad jag misstänkte, återigen förbannar jag de som plågat honom.
Nu är han fri, ingen ska utnyttja honom igen, det svär jag.

a

 

Jag vaknar i natten, hjärtat dunkar, kinderna är våta av tårar.
En sång, lugnande, rogivande svävar den upp från Melovianas säng, 
på ett språk jag knappt förstår. 
En underlig dialekt av alviska.
“Vill du prata om det?” mumlar hon.
“Nej. Jag vill inte tänka på vad de gjorde, vill inte minnas hur det kändes.”
Rösten darrar och magen knyter sig.
Hon börjar sjunga igen och jag sluter ögonen, slappnar av.
“Vi ger oss av igen om några dagar.” Meloviana flätar sitt långa vita hår.
I dagsljuset skimrar det i en röd nyans, så underligt.
“Vart?”
“Ut i skogen igen, för jakt och annat av värde.”
“Vålnaderna... finns de överallt?” Bara tanken på kvittrandet ger mig rysningar.
“Bara här på den här ön så vitt jag vet.”
Jag tiger, tittar bort. Vi är på en ö?

f

 

Sol'makar behöver självförtroende, att få göra saker själv.
“Kan du gå till marknaden och köpa oss salt för en silverpeng?”frågar jag. 
“Säg att vita spöket skickade dig så får du ett bra pris.”
Svansen knycker oroligt, han tvekar men sträcker sedan på sig. “Ja, det kan jag.”

En timme går medan jag lagar en rem på väskan. 
Vart tog pojken vägen? Att köpa salt borde inte ha tagit lång stund.
På gatan utanför värdshuset möts jag av en av vakterna från porten.
“De tog pojken och högg ner Birellia när vi försökte stoppa dem!” Mannen har blodstänk tvärs över ansiktet.
“Vilka?”morrar jag, lägger handen på svärdet.
“De var troll, stora och ovanligt grova i kroppen.” Han spottar. 
“De sa att pojken är en förrymd slav.”
Jag knyter nävarna, de får inte ta tillbaka honom!

a

 

Repen skär in i armarna, jag kan inte röra på mig.
Ansiktet slår emot sidan på vargen vid varje språng, men jag bryr mig inte om smärtan.
Grova händer håller fast mig, tvärs över sadeln.
De hittade mig.
“Trodde du att vi skulle låta vår favorit försvinna ur vårt grepp?” Rösten är ett gutturalt morrande. 
“Du hade tur som inte blev mat åt vålnaderna.”
Tårar droppar från kinderna, nu kommer jag aldrig uppleva friheten igen.
Hopplösheten fyller mig, jag är deras favorit att roa sig med om kvällarna.
“Vi saknade dig, pojkarna kommer stå på kö ikväll”, hon skrattar, ett hånfullt ljud.
Hon njuter av att plåga mig, av att plåga alla som mig.
När de använder mig kommer hon att stå där, flinande med glittrande ögon.
Ondskan själv.
“Du lär inte ha samma tur om du försöker rymma igen”, väser hon.

f

 

Vargen luktar som en gammal härsken päls men det var den enda jag fick tag på snabbt.
Trollen har ett försprång och är många fler än mig.
Det spelar ingen roll.
Jag ska hitta Sol’makar, befria honom.
Vinden mullrar i öronen när jag susar genom skogen, 
vargen må lukta halvdöd men den är stark och snabb.
Inte igen, inte igen, det är allt jag kan tänka.
Jag svor på att skydda honom!
Fa’lorek har givit mig en uppgift!
Skuggorna blir längre och längre.
Magen är som en knut av is, vad kommer de göra med pojken?
Jag kommer inte hinna ifatt dem innan de är tillbaka i sin by.

a

 

Hela kroppen värker när de drar ner mig från vargens rygg.
“Vår sängvärmare är tillbaka i säkerhet!”
Den ondskefulla haggan skrattar, pekar på mig med ett tjockt finger.
Hennes harem hurrar, stirrar på mig med lystna blickar.
Jag sluter ögonen i väntan på det jag vet kommer.
“Det var tur att vi fann dig innan vålnaderna! 
Att utsätta dig för sådan fara är vårdslöst, du kunde ha lockat hit dem!” 
Dumma lögner, alla kan väl se att jag har nya kläder.
Kvinnan gör en gest mot mig och pekar på pålen i mitten av byn.
Männen släpar mig dit, hänger upp mina hopknutna händer på kroken och sliter av mig kläderna.
Mina nya kläder, symbolen för frihet.
Det får mig att gråta, gåvan från prästerna och Melovianas vänlighet.
Jag känner knappt piskrappen, så intensiv är sorgen över min förlust.
Friheten var bara en ljuvlig dröm.

f

 

Jag lämnar vargen en bit upp på berget, den bör vara säker där. 
Vålnaderna håller sig i skogen, 
de är usla på att klättra även på branta sluttningar.
Jag lämnar allt utom min pilbåge och mina vapen, drar upp huvan för att dölja mitt vita hår.
Jag tar mig fram till den befästa byn utan svårighet, 
konstigt nog finns det många träd hela vägen.
Borde de inte ha huggit ned de närmaste för att skydda sig mot vålnaderna lättare?
“Jägaren och beskyddaren, ge mig din välsignelse. Ge mig skydd och låt min jakt bli lyckosam.”
Bönen rullar av tungan automatiskt.
Jag var en präst en gång, vissa saker sitter i ryggmärgen.
Piskrapp ekar inifrån byn ihop med råa skratt.
De ska dö allihop om det Sol’makar de piskar.

a

 

Ryggen bränner och det värker i armarna, resten av kroppen är avdomnad av kylan.
Jag hoppas de lämnar mig här, låter mig frysa ihjäl, det vore att föredra.
“Du får hänga här ett tag, bli ordentligt mör, innan jag låter pojkarna ta för sig”, 
väser den förhatliga rösten i mitt öra. 
“Glöm inte vem du tillhör!”
Jag kniper ihop ögonen, hör många fotsteg avlägsna sig, dörrar som slår igen.
“Jag ber er, alla goda gudar, låt mig dö innan de tar mig inomhus.”
En varm känsla fyller mig.
“Ge inte upp hoppet, min son, allt är inte förlorat.”
Den viskande mansrösten i mitt sinne är vänlig och trygg.
“Kämpa, Sol’makar, och friheten kan fortfarande bli din.”
“Fa’lorek?” viskar jag.
“Jag går vid din sida.”
Ett hårt smackande ljud vid sidan om mig och sedan ännu ett.
Jag öppnar ögonen, motvilligt nyfiken.
Dro’bar och Dro’kar, som vaktat mig, faller ned på marken med pilar i bröstet.

f

 

Mitt hjärta gråter när jag ser honom hänga på pålen, likt en nyslaktad hjort.
Blodet sipprar från långa revor på den magra ryggen, jag har misslyckats igen.
Återigen är jag för sen.
En barnröst ropar i minnet och jag fylls av sorg. Sorg och hat.
De ska ångra vad de gjort, vidriga monster!
Vakterna är enkla måltavlor, utan någon rustning att tala om.
Pojken lyfter på huvudet när vakterna faller, han lever fortfarande, då finns det hopp!
Trollen här är stora, ovanligt klumpiga.
Jag skär halsen av vakterna som patrullerar byn, lämnar dem i leran.
Sol’makar stirrar på mig när jag skyndar fram till honom.
“Jag gav dig ett löfte och det tänker jag hålla.”
Min röst är grötig av känslorna.

a

 

Ljudlöst smyger hon fram, likt ett spöke med en blodig kniv i handen.
Meloviana kom för mig.
Jag har svårt att tro mina ögon när kvinnan försiktigt skär sönder repen och hjälper mig ner. 
Hon mumlar något på den underliga dialekten, 
något om ett löfte, med tårar glittrande i ögonen.
Rörelserna får min rygg att fatta eld, jag jämrar mig av den olidliga smärtan.
Varma händer läggs på min rygg och hon mumlar böner till Fa'lorek.
Smärtan dämpas, går från huggande till molande.
“Kan du gå?” viskar hon och hjälper mig upp.
Med en grymtning drar hon av tunikan och manteln från en av de fallna männen.
“Här, så du inte fryser ihjäl.”
Den tidigare önskan om att få dö omvandlas till ett intensivt begär efter att leva, att få lämna det här helvetet.
Och att hämnas.

f

 

En ny glöd tänds i de blå ögonen och han plockar åt sig en kniv från en av de döda männen.
“Hon måste dö, annars kommer de följa efter mig igen. Göra samma sak mot andra.”
Hans tidigare mjuka röst är sträv och sprucken.
“Hon?”
“Dor’akorra, hon härskar här. Hon är deras allt.”
Jag sneglar på pojken, vad menar han med det? Blicken söker sig till liken på marken. 
Varför ser de nästan ut att tillhöra en egen trollstam? 
Sol’makar ser däremot ut som ett vanligt troll.
“Var finns hon?”
Jag leder honom in i skuggorna mellan ett av husen.
“Den största byggnaden, där borta.”
Han pekar mot det enda tvåvåningshuset i byn.
“Hon kommer inte vara ensam.”

a

Det bleka ansiktet är förvridet av ilska när vi smyger mot Dor’akorras hus.
Ibland muttrar Meloviana på den där underliga dialekten, 
jag tror inte att hon ens är medveten om det.
Jag biter ihop, lindar svansen runt benet och kramar kniven.
Dor’akorra, mor och maka åt alla Dorekoor, som de kallar sig själva.
På altanen sitter två ur hennes incestuösa harem, 
jag kan känna svettlukten hela vägen hit. 
De tillåts inte roa sig med de kvinnliga slavarna, bara pojkar och män, som mig.
Vi trycker ryggarna mot väggen och håller oss i mörkret.
“Vad är de? Jag har aldrig sett troll som dem förut”, mumlar Meloviana.
“De kallar sig Dorekoor, inavlade barbarer är vad de är.”
Hon grymtar. “Hur många är de?”
“Minst fem till i huset tillsammans med henne.”
“Är de bra krigare eller lika klumpiga som de ser ut?”
Jag kramar kniven. “De flesta av dem är korkade och klumpiga men starka,
hennes två favoriter är krigare.”

f

 

“Är du beredd att döda någon?” 
Jag sneglar på kniven som glimmar i Sol’makars hand.
“Det vore inte första gången och de förtjänar det.” Han morrar lågt, likt en skadad varg.
Jag nickar, han är inte längre ett offer, nu är han jägaren och bytet finns i huset där borta.
Fa'lorek går vid vår sida denna natt, jag kan känna min herres närvaro.
“Kan du röra dig snabbt? Vi måste döda dem kvickt, en i taget, helst.”
Han nickar. “Jag gör så gott jag kan.”
Trollen på altanen skrattar och jag spänner bågen. 
Pilarna visslar genom luften och jag springer mot huset i samma ögonblick som de träffar sina mål.
I ljuset från lyktan vid dörren kan jag se männens ansikten, 
missformade, skeva och kantiga. 
Jag drar svärden och gläntar på dörren.

a

 

Jag vet precis hur huset ser ut inuti, 
jag har spenderat varje natt jag kan minnas här.
Idag är första gången jag villigt går in, lukten av blod är färsk i min näsa och jag törstar efter mer.
Äntligen är det de som blöder!
En lång korridor leder till Dor’akorras rum, 
på varje sida ligger männens sovalkover, ingen tillåts ha en dörr. 
De närmast dörren är längst ner i hierarkin, de minst favoriserade.
Meloviana pekar mot den ena och går mot den andra.
Jag biter ihop så hårt att käkarna värker och gömmer kniven mot benet.
Dor’surr tittar upp och ler lystet, han älskar mig, min kropp. 
Han är enfaldig och våldsam, en av mina värsta plågoandar. 
Ett patetiskt gurglande undslipper honom när jag hugger honom i halsen upprepade gånger
 innan jag vänder mig mot nästa sovalkov.
Stön och grymtningar kommer från det stora rummet.
Bra, då är hon inte förberedd.
Jag torkar blodet från ansiktet och sneglar på Meloviana.
De böjda svärden droppar av blod.

f

 

Pojkens ansikte är en mask av avgrundsdjupt hat när han kastar sig förbi mig och in genom dörren.
Jag följer efter, hjärtats slag mullrar i öronen, 
överröstar nästan den grymtande och stönande kören i den enorma sängen.
Ursinnet gör Sol’makar oförsiktig, 
det ilskna morrandet varnar den ena mannen i sängen. 
Han vrider sig och kniven träffar fel, sprättar upp kinden.
Blodet sprutar och mannen vrålar.
De nakna kropparna försöker ta sig ur sängen, 
en av männen träffar min pojke med en fet knytnäve. 
Slaget får Sol’makar att snubbla baklänges in i väggen.
Jag tar tillfället i akt, 
hugger ned den skadade mannen och en till när han klumpigt ramlar ur sängen.
“Du ska dö, din vita subba!” Morrar den enorma kvinnan som nu står på golvet med en yxa i handen.

a

 

Smärtan i ryggen får mig att tappa andan och nästan tappa kniven.
Meloviana virvlar in framför mig, hugger med nonchalant skicklighet ned Dor’larr och Dor’gyrr.
Luften är tung av blod och det sticker i näsan när jag drar efter andan.
Dor’akorra morrar och kastar sig mot den bleka kvinnan.
De två kvarvarande männen stirrar på kvinnorna, famlar efter vapen, de har glömt mig.
Kroppen protesterar när jag linkar närmare Dor’mikk, 
han ser mig i sista ögonblicket men det är för sent, kniven träffar sitt mål. 
Monstret faller ihop med handtaget stickande ur ryggen.
Förbannat! Kniven sitter fast!  Jag får inte loss den och nu inser även Dor’fakk att jag är en fara.
Mannen svingar sin yxa och jag känner vinddraget när han missar med en hårsmån. 
Med ett högt klingande parerar Meloviana nästa hugg och sparkar honom i skrevet. 
Min fot ser till att han inte reser sig upp.
Nu är det bara ondskan själv som är kvar. Med piskande svans höjer hon yxorna.
“Sol’makar, ditt lilla kräk! Du ska lida i resten av ditt liv för det här!”
Vrålet får mina knän att kännas som gelé innan hatet bränner bort rädslan. 
“Och du ska dö, din ondskefulla hagga!”

f

 

Trollkvinnan slåss som en galning, svingar yxorna vilt omkring sig, utan precision.
Jag parerar och tappar nästan svärdet, hennes slag är tunga som bly.
Med sikte på Sol'makar hoppar monstret över sina söners kroppar, 
flyger mot pojken med ett vrål.
Med hjärtat i halsgropen kastar jag mig fram för att skydda honom.
De nakna fötterna halkar i blodet och trollkvinnan slår i golvet med ett brak. 
Tur för oss, ett dödligt misstag för henne.
Ett ursinnigt skri kommer från pojken som sliter åt sig en yxa och hugger, hugger, hugger.
“Sol’makar! Hon är död.” Jag snuddar vid hans axel och ursinnets styrka rinner ur honom. 
Yxan slår i golvet med ett vått ljud.
Min pojke jämrar sig och brister i gråt.

a

 

Meloviana kramar mig försiktigt. 
“Min pojke, jag är stolt över dig”, viskar hon, stryker mig över håret.
Hon kom för mig, räddade mig igen.
Ingen har någonsin brytt sig om mig på det sättet, varit villig att offra sig själv för mig.
“Varför? Varför kom du för mig? Vi känner ju knappt varandra?”
Ärret förvrider hennes leende till ett hångrin men ögonen är vänliga. 
“Du behövde mig. Vad de gjort mot dig... det är en skymf mot min herre, mot allt jag tror på.” 
Hon vänder sig mot dörren, vinkar åt mig att följa med. 
“Fa'lorek gav mig en andra chans när han förde oss samman. Jag tänker inte misslyckas igen.”
“Vänta.” Jag går in i sidorummet där Dor’akorra förvarade allt av värde, 
plockar åt mig en påse med guld, en kniv och kläder i fina tyger. 
Innan vi går tar jag hennes yxor från golvet, de är smidda av en mästersmed, och nu är de mina.
Meloviana plockar åt sig några guldmynt och nickar mot dörren. 
“Vad händer nu?  Att ge sig ut i skogen vore farligt innan gryningen.”
Jag håller upp den ena yxan med en arm som skakar av ansträngningen. 
“Vi härskar här nu. Det är så de kommer se det.”

f

Vi kliver ut ur byggnaden, blodiga, 
framför byns invånare som naturligtvis hört striden. 
De stirrar på oss och när Sol’makar höjer den galna kvinnans yxa 
med ett triumfatoriskt tjut bugar de djupt.
Han hade rätt.
“Är det här vad du vill? Att härska här?”
“Nej! Jag vill bort härifrån, vi ger oss av i gryningen!” 
Han sjunker ihop på en bänk, brister i gråt igen. 
Han är skadad och utmattad. 
Jag sätter mig bredvid, sjunger för att trösta.
Min skyddsling sover när en kör av kvittrande tjut hörs utanför byn. 
Vad är det som pågår? Är det någon utanför?
Ett av de grövre trollen kommer springande, 
någon son till den ondsinta haggan som inte dög för hennes harem, antar jag.
 “Vålnaderna försöker ta sig in!”

Fortsättning följer i novellen Döttrarna

©Annica Dehlin