Skogsmannen
Formatet på novellen är annorlunda mot det ursprungliga för att passa webbsidan och göra det lättare att läsa.
Huvudkaraktärernas stycken är centrerade och sidokaraktärernas är på sidorna.
Den mörka skogen ekar av springande steg,
stön och lustfyllda suckar.
Han drar sig undan, längre bort från den stora byn.
Det är parningsjakten som pågår,
han är inte inbjuden, aldrig inbjuden.
Längre in i skogen är det tyst, det är bara han, blåbär,
och de lysande fjärilarna.
Ett hugg av längtan, men han skjuter bort det, suckar.
Skogsmannen är ensam.
Alltid ensam.
***
Hon springer, en desperat flykt från traditionen.
Männen som jagar henne är motbjudande allihop!
Drogen bränner i ådrorna.
Begäret blir starkare, hon springer, måste bort från dem.
Att lägras av en av dem, bli deras maka?
En mardröm!
Snart är begäret olidligt,
ett desperat gnällande undflyr henne,
hon måste para sig nu!
Långt från byn, vilken man finns här?
Kanske från sagorna, han som är skogens ande...
Skogsmannen?
***
Ett rop ekar genom skogen.
”Skogsman, jag är din om du finns!”
Han spetsar öronen, lyssnar vaksamt.
”Skogsman, ta mig, snälla!”
Kvinnorösten är desperat.
Doften av en villig kvinna når honom.
Så ovanligt.
Han tvekar men nyfikenheten vinner.
Träden susar förbi när han söker efter kvinnan.
Snart ser han henne,
naken och blek i månljuset.
Spetsiga öron skymtar i det svallande håret som skimrar av månens strålar.
”Skogsman, jag är din om du finns!”
Han spetsar öronen, lyssnar vaksamt.
”Skogsman, ta mig, snälla!”
Kvinnorösten är desperat.
Doften av en villig kvinna når honom.
Så ovanligt.
Han tvekar men nyfikenheten vinner.
Träden susar förbi när han söker efter kvinnan.
Snart ser han henne,
naken och blek i månljuset.
Spetsiga öron skymtar i det svallande håret som skimrar av månens strålar.
***
”Varför jag?” Rösten är raspig som barken på ett qvirrträd.
”Du är bättre än dem. Motbjudande äckel är de som tvingar oss till detta”, flämtar hon.
Begäret... behovet brinner,
får henne att kvida av elden som förtär henne.
Hon måste ha en man nu!
”Ta mig, snälla!” vädjar hon desperat, tar ett steg mot honom.
Mannen i mörkret tvekar ett ögonblick.
”Tack”, viskar hon när grova händer smeker henne trevande.
Mannen drar in henne i famnen,
sträva läppar söker hennes.
***
Månljuset får det vita håret att glöda,hon är vacker i hans famn.
De sjunker ned på mossan,
han värmer deras tillfälliga bädd.
Hon kysser honom ivrigt,
klänger sig fast och suckar av njutning.
Han njuter av kvinnan, så ung och varm, så villig.
Det var länge sedan.
Efteråt somnar hon i blåbärsriset,
utmattad av drogen
som drev henne till desperation.
Han vet om traditionen,
gamla gubbar som vill ha en ung fru.
Föraktligt.
***
Hon vaknar på en bädd av mossa, ett enormt blad som filt.
En vacker blomma har hon i sin hand, en krans i sitt hår.
Gryningen är nära, hon huttrar,
drogens hetta har lämnat henne.
Hon springer hem,
förbi nakna par under träd och buskar, smyger osedd in i byn.
”Vem vann dig? Vem är din make?”
Hennes föräldrar frågar nyfiket.
”Ingen”, svarar hon,
sanningen skulle inte glädja dem.
Hon längtar i hemlighet, efter raspig röst och grova händer.
***
Han ser henne på avstånd,
det vita håret och den fylliga kroppen är etsat i hans minne.
Få alver erbjuder sig till honom.
Gömd iakttar han henne i skogen med andra bybor.
Håret lyser i solljuset, rak i ryggen går hon självsäkert mellan träden.
Minnet av den runda kroppens lena värme retar fingrarna.
Han vänder sig bort.
Monster, en farlig vilde eller förbannad varelse… så ser hennes folk honom.
Skogsmannen är inte välkommen,
men han längtar.
det vita håret och den fylliga kroppen är etsat i hans minne.
Få alver erbjuder sig till honom.
Gömd iakttar han henne i skogen med andra bybor.
Håret lyser i solljuset, rak i ryggen går hon självsäkert mellan träden.
Minnet av den runda kroppens lena värme retar fingrarna.
Han vänder sig bort.
Monster, en farlig vilde eller förbannad varelse… så ser hennes folk honom.
Skogsmannen är inte välkommen,
men han längtar.
***
Två månader går.
Illamående kommer och går.
Illamående kommer och går.
Ett plötsligt begär efter myror och bark att äta.
Förvirrat smyger hon ut i skogen, gnager på bark som är vansinnigt gott.
Kryddar med mosade myror.
När magen blir rundare förstår hon.
Ett barn med Skogsmannen.
En knut i magen, de kommer inte förstå.
Styggelse kommer byn att kalla barnet, henne besudlad.
”Vad gör jag nu?” viskar hon i natten, gråter sig till sömns.
***
Fruktlöst längtar han efter hennes värme.
Deras möte var av desperation,
vad hopp finns det för mer?
Inget.
Han kan inte hålla sig borta,
inte släppa känslan av hennes kropp och röst.
Gömd bakom träd eller buskar längtar han efter henne.
Kvinnan beger sig ut i skogen ensam,
han vakar på avstånd.
Solen skimrar i hennes hår och klänningen fladdrar i vinden.
”Skogsman? Är du här?”
Rösten är som honung för hans själ.
Deras möte var av desperation,
vad hopp finns det för mer?
Inget.
Han kan inte hålla sig borta,
inte släppa känslan av hennes kropp och röst.
Gömd bakom träd eller buskar längtar han efter henne.
Kvinnan beger sig ut i skogen ensam,
han vakar på avstånd.
Solen skimrar i hennes hår och klänningen fladdrar i vinden.
”Skogsman? Är du här?”
Rösten är som honung för hans själ.
***
Mannen kliver fram bakom ett träd,
lysande gröna ögon, hy som barken på en ek.
Håret är mossgrönt, svansen viftar lojt.
Han är ett troll, inser hon.
Ett konstigt men stiligt troll.
”Ja, min kära?” den raspiga rösten är densamma.
Det pirrar i henne av längtan efter hans famn,
men hon tvekar.
Om byn får veta... de hatar troll.
”Jag är med barn”, viskar hon, biter ihop om tårarna.
All som hörs är vinden i trädtopparna när trollet stirrar på henne.
lysande gröna ögon, hy som barken på en ek.
Håret är mossgrönt, svansen viftar lojt.
Han är ett troll, inser hon.
Ett konstigt men stiligt troll.
”Ja, min kära?” den raspiga rösten är densamma.
Det pirrar i henne av längtan efter hans famn,
men hon tvekar.
Om byn får veta... de hatar troll.
”Jag är med barn”, viskar hon, biter ihop om tårarna.
All som hörs är vinden i trädtopparna när trollet stirrar på henne.
***
”Jag är med barn”, säger kvinnan.
De blå ögonen glittrar av tårar.
Ett barn? Hans barn?
Han stirrar på henne, vad ska han säga?
Tårar av oro rinner likt pärlor över hennes kinder.
Hennes folk avskyr vad de tror att han är, ett troll.
Men han är mer än ett troll.
”Vad kan jag göra, min kära?”
Hon kastar sig snyftande i hans famn.
”Om barnet liknar dig… De kastar ut oss.”
Den frodiga kroppen pressas mot honom, han njuter av doften.
Håret är silkeslent under hans fingrar, han håller henne varligt, tröstande.
***
“Jag tar hand om er”, säger mannen, smeker henne över kinden.
Han är varm och luktar som skogen en solig vårdag.
Hennes längtan är över, här är han.
En kyss, trevande först, sedan fylld av lust.
Det är frestande att följa med honom, slippa oron.
Hennes familj och vänner finns i byn,
att lämna dem… byn är allt hon vet.
”Jag måste tänka på det”, mumlar hon,
vänder sig bort.
Vägen tillbaka är lång och ensam.
Blåbärsriset rispar på benen och tårar droppar från hakan.
Han är varm och luktar som skogen en solig vårdag.
Hennes längtan är över, här är han.
En kyss, trevande först, sedan fylld av lust.
Det är frestande att följa med honom, slippa oron.
Hennes familj och vänner finns i byn,
att lämna dem… byn är allt hon vet.
”Jag måste tänka på det”, mumlar hon,
vänder sig bort.
Vägen tillbaka är lång och ensam.
Blåbärsriset rispar på benen och tårar droppar från hakan.
***
Hon lämnar honom efter en kyss,
springer mot byn genom den grönskande skogen.
Han vakar över henne, över barnet,
hela vägen.
Det är svårt att lämna sitt hem,
han förstår.
Hennes tvekan är förståelig men ensamhet och längtan får honom att hoppas.
Han hoppas att barnet ska vara som han och tvinga henne till hans famn.
Skamset ser han henne återvända hem,
springer mot byn genom den grönskande skogen.
Han vakar över henne, över barnet,
hela vägen.
Det är svårt att lämna sitt hem,
han förstår.
Hennes tvekan är förståelig men ensamhet och längtan får honom att hoppas.
Han hoppas att barnet ska vara som han och tvinga henne till hans famn.
Skamset ser han henne återvända hem,
hon förtjänar bättre än så.
***
Hon döljer den växande magen under lösa klänningar som böljar i vinden.
Om hennes föräldrar upptäcker,
de kommer kräva faderns namn, kräva kompensation.
Vad ska hon säga?
Hon vet inte hans namn, har han ett?
Skogsmannen hemsöker hennes drömmar,
hon längtar efter hans doft,
hans omfamning.
Hon måste få veta.
Att plocka svamp är en bra ursäkt, hon smiter ut i skogen.
Ingen kommer misstänka något.
Om hennes föräldrar upptäcker,
de kommer kräva faderns namn, kräva kompensation.
Vad ska hon säga?
Hon vet inte hans namn, har han ett?
Skogsmannen hemsöker hennes drömmar,
hon längtar efter hans doft,
hans omfamning.
Hon måste få veta.
Att plocka svamp är en bra ursäkt, hon smiter ut i skogen.
Ingen kommer misstänka något.
***
Kvinnan finns konstant i hans sinne,
doften och smaken av hennes hud,
av hennes tunga mot hans.
Glittrande blå ögon.
Hon håller sig undan.
Plötsligt står hon där i blåbärsriset,
vinden leker med håret.
”Vad är ditt namn?” frågar hon.
”Lor’halor.”
”Jag heter Alyrella.”
Han drar in henne i sin famn och känner den runda magen mot sig.
Hans barn.
doften och smaken av hennes hud,
av hennes tunga mot hans.
Glittrande blå ögon.
Hon håller sig undan.
Plötsligt står hon där i blåbärsriset,
vinden leker med håret.
”Vad är ditt namn?” frågar hon.
”Lor’halor.”
”Jag heter Alyrella.”
Han drar in henne i sin famn och känner den runda magen mot sig.
Hans barn.
***
Alyrella, så vacker med vitt hår och blek hy.
En trofé och hon borde vara hans.
Skulle vara hans!
Han jagade henne men hon försvann i mörkret,
snabb som en hjort.
Ingen man äger henne, ingen fångade hjorten,
det är vad hon påstår i alla fall.
Han ser henne smita ut i skogen igen, alltid ensam.
Träffar hon någon där?
En man? En utböling?
***
Barnet sparkar.
En stor hand läggs på magen, mannen ler.
Snart kan hon inte gömma det längre.
”Stanna med mig”, viskar han.
De pratar en stund innan hon går,
att överge sitt hem är för svårt.
Lor’halor försöker inte övertala henne.
Tillbaka i byn, äcklet kikar fram bakom en buske,
ger henne misstänksamma blickar.
Alltid finns han där, glor på hennes kropp,
ger henne rysningar.
Han jagade henne under jakten, det är hon säker på.
***
Återigen lämnar hon honom,
springer hem genom blåbärsris och över mossa, han förstår.
Det smärtar värre varje gång.
Lor'halor vill skrika åt henne att välja, att sluta plåga honom.
Men han förstår.
Hon är rädd, för att lämna byn och för att stanna.
Att skrika skulle skrämma henne,
hon måste ta beslutet själv.
Barken skaver mot ryggen,
han vakar som vanligt över sin Alyrella.
Alltid på avstånd.
***
Hon ser rundare ut än innan,
hon ljuger om att inte ägas av någon man.
Han är övertygad om saken.
Vem träffar hon i skogen?
Vem har stulit Alyrella?
Om han inte får äga henne…
Vinden virvlar runt henne,
får håret och klänningen att fladdra som fanor.
Kvinnan stryker undan håret,
ger honom en ovänlig blick.
Högfärdiga slyna!
Han ska visa henne.
***
Ulorion stirrar på henne, som vanligt.
Det kryper i henne av obehag,
en man som brukar drägla över henne.
Stilig är han,
men kylig och arrogant.
Dubbelt så gammal som henne.
Han vill ha henne, har följt henne sedan hon var flicka,
därför sprang hon.
Alyrella håller avstånd från mannen,
nervös över stirrandet.
Misstänker han något?
Med kvicka steg går hon in i huset.
***
Världen är färglös utan henne.
Känner hon likadant?
Det är frustrerande att se henne på avstånd.
Han vill ha henne i sin famn,
trösta henne, älska henne.
Han håller sig nära,
utom synhåll för byborna.
De ser honom inte, han smälter in i skogen.
Lor’halor ser mannen hon nämnde,
smygande efter henne,
stirrande med ögon svarta av girigt begär.
Det hugger till av oro men han kan inte ingripa nu,
det är förbjudet.
***
Alyrella tittar sig omkring,
smyger ut i skogen.
Igen.
Han följer efter, löven prasslar av hans steg,
måste hålla avstånd.
Plötsligt är hon borta,
försvunnen bland trädstammar och darrande grenar.
Han står kvar bakom ett qvirrträd,
väntar i en evighet.
Där är hon!
Rosig om kinderna snubblar hon,
rörelsen avslöjar den runda magen.
Hora.
***
Stanna med mig”, upprepar Lor’halor.
Hon lutar sig mot hans varma bröst, njuter av hans närhet.
”Vart skulle vi ta vägen?”
”Bort härifrån, till en plats där vi båda är välkomna”, viskar han.
Hon kysser honom,
han smakar som blåbär.
Kyssen är lång och leder till mer.
De älskar på den mjuka mossan, sedan skyndar hon hem.
Hon är inte redo, inte ännu,
så mycket att ordna först.
Där står han igen,
Ulorions ögon är svarta som kol när han går fram till henne.
***
Alyrellas viskade ord ger honom hopp,
”Snart, jag måste packa först.”
Kvinnan skyndar mot byn,
hon snubblar på en rot
och han kastar sig nästan fram.
Hon håller sig på fötter och fortsätter.
Magen är stor nu,
han oroar sig allt mer.
Hennes folk är trångsynta,
hatar det som är annorlunda,
straffar dem som bryter tradition.
Lor'halor vakar oroligt,
längtar efter att ha henne vid sin sida.
”Snart, jag måste packa först.”
Kvinnan skyndar mot byn,
hon snubblar på en rot
och han kastar sig nästan fram.
Hon håller sig på fötter och fortsätter.
Magen är stor nu,
han oroar sig allt mer.
Hennes folk är trångsynta,
hatar det som är annorlunda,
straffar dem som bryter tradition.
Lor'halor vakar oroligt,
längtar efter att ha henne vid sin sida.
***
Han frågar andra i byn, “Vem träffar hon i skogen?”
“Du är svartsjuk”, fnyser de, “Du inbillar dig.”
Han ser henne ensam och går fram,
rör hennes mage, så rund den är.
”Jag vet vad du gömmer, din hora”, fräser han.
”Rör mig inte!” morrar hon, slår bort hans hand, naglarna river honom.
”Så du förnekar det inte!”
Alyrella ryggar undan när han sträcker sig efter henne.
”Låt mig vara ditt äckel!”
Hon knuffar bort honom.
***
Ilskan i hans ansikte skrämmer henne.
Ulorion vet hennes hemlighet nu, han kommer avslöja henne!
Byn kommer piska henne,
slänga ut henne naken och förnedrad.
Hon knuffar honom desperat,
han snubblar baklänges, faller som en fura.
Huvudet slår i en stenbänk invid väggen,
ett krasande ljud.
Livet försvinner ur hans bruna ögon.
Hon stirrar på den livlösa mannen,
lamslagen.
Mördare kommer de kalla henne.
***
Något är fel i byn.
Rop och skrik ekar ut i skogen när mörkret faller.
Lyktor och facklor rör sig upprört.
Vad händer?
Han tittar oroligt mot husen,
smyger närmare genom träd och buskar,
över sten och gräs.
”Det var en olycka!”
Alyrellas röst är gäll och ostadig.
”Mördare!”
”Ulorion avslöjade dig, din hora!”
Vid trollfadern! Hans älskade är i fara!
Lor'halor kastar sig fram.
Rop och skrik ekar ut i skogen när mörkret faller.
Lyktor och facklor rör sig upprört.
Vad händer?
Han tittar oroligt mot husen,
smyger närmare genom träd och buskar,
över sten och gräs.
”Det var en olycka!”
Alyrellas röst är gäll och ostadig.
”Mördare!”
”Ulorion avslöjade dig, din hora!”
Vid trollfadern! Hans älskade är i fara!
Lor'halor kastar sig fram.
***
Hennes vänner och bekanta skriker, vrålar efter hennes blod.
”Mördare!”
”Hora!”
Hon backar undan från dem,
det var en olycka!
De följer efter, en ursinnig mobb.
Hjärtat dunkar, hon snyftar av skräck.
”Hjälp mig!” ropar hon och springer.
Magen gör henne klumpig,
hon snubblar på klänningen och faller.
Händer sliter i håret när skogen ligger framför henne.
”Mördare!”
”Hora!”
Hon backar undan från dem,
det var en olycka!
De följer efter, en ursinnig mobb.
Hjärtat dunkar, hon snyftar av skräck.
”Hjälp mig!” ropar hon och springer.
Magen gör henne klumpig,
hon snubblar på klänningen och faller.
Händer sliter i håret när skogen ligger framför henne.
***
Alyrella försöker springa, den smutsiga horan.
Klänningen slits sönder.
Nu syns den runda magen, beviset att hon ljugit om att vara orörd.
Hur kunde hon ljuga?!
Hur kunde horan ljuga när alla andra kvinnor tvingas bli fru åt den som fångat henne,
den vidriga man som utnyttjat parningsjakten.
Bitterheten är avgrundsdjup.
Den högfärdiga slampan mördade för att behålla sin hemlighet!
Horan skriker, männen släpar henne i håret. Bra!
Ett morrande ur mörkret, heta droppar träffar ansiktet, männen vrålar.
Ett monster!?
***
Plötsligt är rollerna ombytta, männen ylar av smärta.
En stark hand lyfter Alyrella, föser henne varsamt mot skogen.
”Jag är här, älskade.”
Lor’halor piskar med svansen,
morrar hotfullt mot byborna.
Huvudet och magen värker när hon snubblar mot skogens mörker.
Angriparna drar sig tillbaka,
för att använda bågskytte mot trollet.
En pil visslar förbi, den första av många.
Hon snyftar,
hur ska de komma undan?
***
Trollets ögon lyser grönt!
Ett monster, Alyrellas hemliga man.
Han morrar och svingar yxorna.
”Pilbågar! Hämta pilbågar!”
Hon springer, sliter tag i pilbågen, börjar skjuta mot trollet och hans hora.
Avskyvärda rasförrädare!
Inte konstigt att slampan ljög, att förlusta sig med ett troll,
så motbjudande.
Varför missar hon?
Vad händer med pilbågen?
Den får grenar, rötter slingrar sig runt handleden.
Magi!
***
De tror att han är ett troll.
Lor’halor är mer än så, skogen är en del av honom.
Överraskade utrop hörs bland alverna,
deras vapen förvandlas, slår rot.
Han ler bistert när träden skyddar honom med sina lövade grenar.
Alyrella kvider, oron flammar upp!
”Det gör så ont, jag tror barnet kommer”, viskar hon,
kramar hans hand i ett järngrepp.
Han lyfter upp henne,
tar henne till sitt hem.
Där är de säkra.
***
Allt snurrar för ett ögonblick,
skriken och ropen tystnar.
Värme och ljus ersätter den mörka skogen.
Smärtan hugger i ryggen men hon stirrar förundrat.
Plötsligt är de i en stuga?
En brasa sprakar glatt och det luktar mat.
Lor’halor lägger henne i en stor säng,
smeker hennes kind.
”Var är vi?”
”I mitt hem. Det är ditt också, om du vill.”
”Hur kom vi hit?”
Mannen ler hemlighetsfullt, de lysande ögonen glittrar.
”Jag är Skogsmannen,
jag är mer än bara ett troll”, säger han.
skriken och ropen tystnar.
Värme och ljus ersätter den mörka skogen.
Smärtan hugger i ryggen men hon stirrar förundrat.
Plötsligt är de i en stuga?
En brasa sprakar glatt och det luktar mat.
Lor’halor lägger henne i en stor säng,
smeker hennes kind.
”Var är vi?”
”I mitt hem. Det är ditt också, om du vill.”
”Hur kom vi hit?”
Mannen ler hemlighetsfullt, de lysande ögonen glittrar.
”Jag är Skogsmannen,
jag är mer än bara ett troll”, säger han.
***
Alyrellas leende förvrids, en grimas av smärta.
”Det gör så ont!” stönar hon, snyftar till.
Han rör den runda magen, hon har rätt,
barnet kommer nu, men något är fel.
Lor'halor grymtar bekymrat,
hon behöver en präst eller helare.
Hur får han tag i det?
”Far?” tänker han efter ett ögonblicks tvekan.
”Ja?” Svaret kommer snabbt.
”Det gör så ont!” stönar hon, snyftar till.
Han rör den runda magen, hon har rätt,
barnet kommer nu, men något är fel.
Lor'halor grymtar bekymrat,
hon behöver en präst eller helare.
Hur får han tag i det?
”Far?” tänker han efter ett ögonblicks tvekan.
”Ja?” Svaret kommer snabbt.
***
Smärtan är fruktansvärd, hugger i magen,
hon kramar hans hand, skriker och snyftar.
Lor'halor är bekymrad,
rynkar pannan och mumlar för sig själv.
Ett skimmer,
två lysande gestalter står plötsligt bredvid sängen.
Alvmannen och kvinnan ser häpna ut.
”Alyrella behöver er hjälp, Barnet kommer”, säger Lor'halor.
De lysande nickar, kavlar upp ärmarna.
Är de präster?
Änglar?
hon kramar hans hand, skriker och snyftar.
Lor'halor är bekymrad,
rynkar pannan och mumlar för sig själv.
Ett skimmer,
två lysande gestalter står plötsligt bredvid sängen.
Alvmannen och kvinnan ser häpna ut.
”Alyrella behöver er hjälp, Barnet kommer”, säger Lor'halor.
De lysande nickar, kavlar upp ärmarna.
Är de präster?
Änglar?
***
Vilka är ni?” frågar hans käraste och jämrar sig.
”De är präster”, förklarar han.
Mannen och kvinnan presenterar sig.
Han suckar lättat,
hans far sände överstepräster.
Lor’halors brorsbarn.
Prästerna ger honom nyfikna blickar,
de känner honom inte.
”Lor’halor är mitt namn.”
”Intressant!” skrattar kvinnan.
Alvmannen undersöker Alyrella.
“Vi måste vända på barnet, det ligger fel.”
Prästerna arbetar med allvarliga miner.
I skogen är Lor'halor en gud,
nu tittar han hjälplöst på.
”De är präster”, förklarar han.
Mannen och kvinnan presenterar sig.
Han suckar lättat,
hans far sände överstepräster.
Lor’halors brorsbarn.
Prästerna ger honom nyfikna blickar,
de känner honom inte.
”Lor’halor är mitt namn.”
”Intressant!” skrattar kvinnan.
Alvmannen undersöker Alyrella.
“Vi måste vända på barnet, det ligger fel.”
Prästerna arbetar med allvarliga miner.
I skogen är Lor'halor en gud,
nu tittar han hjälplöst på.
***
Prästerna hjälper henne, smärtan är otrolig!
“Nu ligger barnet rätt”, säger alvmannen plötslig, ler vänligt.
Den metalliska doften av blod sticker i näsan.
“Krysta”, uppmanar kvinnan.
Alyrella skriker, vrålar svordomar, förbannar traditionen.
Lor’halor talar lugnande, svansen piskar nervöst.
Hon är utmattad, ett barnskrik.
Den lysande kvinnan lägger
barnet på hennes bröst.
Grönt hår, glödande blå ögon.
“Nu ligger barnet rätt”, säger alvmannen plötslig, ler vänligt.
Den metalliska doften av blod sticker i näsan.
“Krysta”, uppmanar kvinnan.
Alyrella skriker, vrålar svordomar, förbannar traditionen.
Lor’halor talar lugnande, svansen piskar nervöst.
Hon är utmattad, ett barnskrik.
Den lysande kvinnan lägger
barnet på hennes bröst.
Grönt hår, glödande blå ögon.
***
”Grattis! En dotter!”
Lor’halor smeker barnets gröna hår,
hans första barn.
Tretusen års ensamhet har inte stört honom särskilt.
Nu förstår han vad han missat.
Han kramar sin dotter, kysser Alyrella.
Kramar de två prästerna som skrattar smittande.
”Tack för er hjälp”, mumlar han.
”Ingen orsak... farbror?”
Han nickar. ”Ja, jag är er farbror.”
“Hämta mig imorgon, för att kontrollera att allt är bra”, säger hans brorson.
“Tveka inte att kontakta oss om ni får problem”, uppmanar kvinnan.
Lor’halor smeker barnets gröna hår,
hans första barn.
Tretusen års ensamhet har inte stört honom särskilt.
Nu förstår han vad han missat.
Han kramar sin dotter, kysser Alyrella.
Kramar de två prästerna som skrattar smittande.
”Tack för er hjälp”, mumlar han.
”Ingen orsak... farbror?”
Han nickar. ”Ja, jag är er farbror.”
“Hämta mig imorgon, för att kontrollera att allt är bra”, säger hans brorson.
“Tveka inte att kontakta oss om ni får problem”, uppmanar kvinnan.
***
Barnet tar bröstet, smackar belåtet.
Hon smeker sin dotter över håret med en darrande hand.
En sådan underbar liten varelse,
den lilla svansen krullar sig runt ett finger.
Prästerna försvinner,
Lor’halor sätter sig bredvid henne.
Hon sneglar upp på honom, hennes man.
”Vad är du egentligen?”
Mannen ler mot henne,
de lysande ögonen glittrar muntert.
”Gissa”, säger han.
Hon smeker sin dotter över håret med en darrande hand.
En sådan underbar liten varelse,
den lilla svansen krullar sig runt ett finger.
Prästerna försvinner,
Lor’halor sätter sig bredvid henne.
Hon sneglar upp på honom, hennes man.
”Vad är du egentligen?”
Mannen ler mot henne,
de lysande ögonen glittrar muntert.
”Gissa”, säger han.
***
Alyrella tittar sig omkring i stugan.
”Du… du är en gud?”
Han nickar. ”Ja, men det är få som hedrar mig.”
Lor'halor håller upp handen,
skapar en blomma,
sätter den i hennes hår.
”Skogen är mitt tempel och jag har inga präster.”
”Häftigt”, säger hon, ler med trötta ögon.
Hon är utmattad.
”Sov, älskade. Vi kan tala mer senare.”
Kvinnan lägger sig tillrätta, somnar snabbt.
Han kramar sin lilla dotter.
Skogsmannen är inte ensam längre.
”Du… du är en gud?”
Han nickar. ”Ja, men det är få som hedrar mig.”
Lor'halor håller upp handen,
skapar en blomma,
sätter den i hennes hår.
”Skogen är mitt tempel och jag har inga präster.”
”Häftigt”, säger hon, ler med trötta ögon.
Hon är utmattad.
”Sov, älskade. Vi kan tala mer senare.”
Kvinnan lägger sig tillrätta, somnar snabbt.
Han kramar sin lilla dotter.
Skogsmannen är inte ensam längre.
@annica_dehlin