Alurayya

 

Jägare och beskyddare

Detta är den direkta fortsättningen på novellerna Vålnader och Döttrarna. 

f

Morgonen är fylld med jämmer, gråt och klagan. Femton vuxna bybor är döda, tio skadade.
Två barn blev offer för vålnaderna.
Knäna skakar av utmattning när jag sätter mig på en bänk. Tårar rullar nedför kinderna på Sol’makar när han gör mig sällskap. Tunikan är mörk av blod på min pojkes rygg, han behöver helas igen men jag har ingen energi kvar.
Tack och lov att han är ett troll åtminstone, det värsta bör läka på några timmar.
Han lutar sig mot mig.
“Var det här mitt fel?” den hesa viskningen avslutas med en snyftning.
Jag tar hans hand, kramar den i min.
“Nej, självklart inte. Dor’akorra var ett ondskefullt monster. Avlade hon de där varelserna i sin källare?”
Såret i mitt ansikte stramar och smärtan blossar upp när jag grimaserar.
Hon utsatte oskyldiga på hela den här ön för livsfara och har hållit den där varelsen fängslad i källaren. För makt.
Grymheten gör mig illamående.

a

En av de äldre kvinnorna i byn, Gur’nira, bandagerar min rygg och ger mig en ren tunika.
“Det är inte ditt fel, raring “, viskar hon med en blick mot de döda kroppar som radats upp på gatan. “Tack vare er två är vi fria.”
Meloviana sover redan under en filt, det bleka ansiktet är fläckat med blod. Hur ska jag kunna tacka henne för vad hon gjort för mig? Hennes ansikte är det sista jag ser ner jag lägger mig ner och drar en filt över mig. Måtte hon låta mig följa med henne härifrån, bara tanken på att skiljas från henne ger mig en klump i magen. Ingen har brytt sig om mig som hon.
Jag känner henne knappt men jag vet redan allt som är av vikt.
Men först måste vi döda monstret, trollkråkan, eller vad den förbannade varelsen är för något.

Solen står högt när jag vaknar, ryggen känns bättre, öm, men bättre än innan. Meloviana är redan på fötter och ger mig en skål med ångande gröt. Det luktar kanel och smakar sött av honung.
En grupp beväpnade män och kvinnor står utanför Dor’akorras hus.

f

Sol’makar ser bättre ut nu efter fem timmars sömn.
Tuppkammen är stel av blod här och var,
han behöver ett bad lika mycket som jag gör.
En rörelse får mig att snegla bort mot de som agerar vakter utanför det stora huset. Vi måste ge oss in där, döda monstret.
Blicken söker sig ner till Sol’makar, jag önskar att han skulle stanna här i säkerhet, men jag vet att han inte skulle lyssna.
Min dotter var ett litet barn, det är inte Sol’makar, han är i övre tonåren. Fortfarande en pojke men samtidigt en man.
En man som nu tittar beslutsamt på mig.
“Hur dödar vi monstret?”
Jag har funderat på det en stund, monster är inte mitt vanliga byte. Särskilt inte i en källare.
“Snubbeltråd, fällor, spjut och ljus.” Jag tittar bort mot huset som ruvar i hotfull tystnad.
“En sista utväg är att bränna ned huset.”

a

“Varför är det en sista utväg? Låter som ett säkrare alternativ för de flesta av oss?”
Jag skulle gärna bränna ner det där förbannade huset.
“Vi vet inte hur källaren ser ut. Är det ens en vanlig källare? Monstret kanske kan gömma sig där nere, utom räckhåll för eld.”
“Det är sant.” Jag lägger handen på den ena yxan i bältet. Det är ovant att bära vapen och jag rättar till bältet.
Huset ruvar tyst i ögonvrån. Mörkret innanför de fönster som är hela får det att krypa i mig.
Jag vill inte bege mig in där igen, särskilt inte ner i en källares trånga utrymmen.
“Såg någon hur många av trashankarna som följde med monstret in?”
Meloviana petar på det nyaste ärret i sitt ansikte och rycker på axlarna.
“Osäkert, kanske bara fem, kanske så många som tio.”
Hon studerar byggnaden och plockar upp en sten stor som ett äpple.

f

Stenen flyger i en båge mot fönstret på andra våningen. Det klirrar till och rutan går i småbitar.
Ett skränande tjut av överraskning kommer inifrån.
Solen glittrar i glassplittret på marken nedanför de trasiga fönstren på bottenvåningen. Svarta fjädrar fladdrar i vinden.
“Slå sönder alla fönster! Släpp in ljuset!” ropar jag åt byborna.
Jag vill slippa söka igenom huset, på det här viset kan vi tvinga bort de av vålnaderna som stannat i byggnaden. Med lite tur kanske vi kan jaga ut några av dem också. Ju fler desto bättre.
Jag hänger några meter rep över axeln och tar ett av de bredbladiga spjut som samlats ihop under morgonen.
Pilbågen får stanna här, ett hus är inte lämpligt för ett sådant vapen.
Det klirrar till när den första stenen träffar ett fönster och sedan exploderar en annan ruta.
Byborna är entusiastiska stenkastare.

a

Med kvittrande skrin flaxar två vålnader ut genom dörren som nu ligger i skugga. Yxorna blixtrar till och kvittret tystnar abrupt.
Melovianas idé var effektiv. Jag tar ett steg mot dörren, lika bra att få det här avklarat.
“Vänta, hjärtat.” Solen skimrar i det vita håret, ger det en eterisk glöd.
“Vad är det?”
“Har du använt magi? Enklare saker, som ljusglober?”
“Nej, inget.” Dor'akorra förbjöd alla från att lära mig ens de enklaste trollformler.
Jag tittar bittert ner i marken, det var en av sakerna jag aldrig förstod skälet till.
Antagligen var det bara ytterligare ett sätt att plåga mig.
Meloviana ler och klappar mig på axeln.
“Okej. Då ska jag lära dig något innan vi går in.”
Utsikten att få lära mig magi får svansen att krulla sig och jag besvarar leendet.

f

Doften av blod och hönshus bränner i näsan när jag smyger genom korridoren mot det stora sovrummet.
Sol’makar linkar bakom mig, svansen piskar varje gång jag sneglar bakåt.
Han vill inte vara här av förståeliga skäl. Å andra sidan är det ingen av oss som vill det, de fyra bybor som anmält sig frivilliga piskar med svansarna och spjuten skakar i deras händer.
Golvet knarrar under mig.
Stora klor har rivit upp långa revor i plankorna, svarta fjun ligger i hörnen.
Det är lätt att spåra vårt byte så här långt.
En dörr som tidigare skymts av ett draperi står vidöppen i bakre väggen.
Vägen till monstrets håla är öppen.

a

Stanken som slår emot oss på tröskeln får ögonen att tåras. En blandning av höns, avföring och härsket kött.
Det är inte fullständigt mörkt nedanför till min förvåning. Ett lågt kvitter stiger från källaren.
Meloviana mumlar trollformeln som hon lärde mig utanför och ett starkt vitt sken strålar ned i mörkret.
Utrymmet nedanför exploderar i skrän och skrapet av klor mot en hård yta.
Skuggor fladdrar våldsamt mot ena väggen för att sedan försvinna.
“Borde vara fritt från fjäderfän där nere nu.”
Meloviana tänder en vanlig lykta och går nedför trappan med spjutet riktat framför sig.
Det starka ljuset falnar när jag kliver genom dörröppningen och följer efter nedåt.
Odören och fjunen som yr i luften får mig att fnysa och dra upp tunikan över mun och näsa.
Det hindrar inte lukten men skräpet i luften tar sig inte in åtminstone.

f

“Må vår jakt vara lyckosam och Fa'lorek gå vid vår sida i denna mörka plats.”
Min herres välsignelse är lugnande och vi sträcker på oss.
Källaren är just det, en källare. Trasiga hyllor och annan inredning ligger omkullvräkta längs med väggarna.
Stengolvet är täckt med kladdiga fotspår, de flesta ser ut att ha klor.
En dörr hänger på trasiga gångjärn och gnisslar svagt efter kråktrollens plötsliga flykt.
Sol’makar mumlar en bön till Fa'lorek. Om vi båda är vid liv när det här är över så tänker jag ta med honom till fastlandet.
Till mitt hemland, Tindaral.
Kanske är han intresserad av att tjäna Fa'lorek, då ska jag lära honom allt jag kan.

a

Grottan är oregelbunden, mer som en gång, och sluttar nedåt.
Det droppar från taket, jag rycker till när en iskall droppe träffar näsan.
Förvrängt kvitter och kraxande ljud ekar upp ur mörkret. Meloviana skapar en ljusglob, sätter den ovanför, nära taket.
Min fot glider iväg på den blöta stenen, det skrapande ljudet ekar som en åskskräll. Kvittret tystnar.
Den ofrivilliga rörelsen får ryggen att värka men jag biter ihop.
Kvinnan framför mig stannar när grottan planar ut, höjer lyktan. Grottan delar sig i två som leder åt varsitt håll.
Det knyter sig i magen, jag vill inte behöva splittra vår grupp. Meloviana hukar sig, studerar grottgolvet.
Svarta fjädrar klibbar fast i den fuktiga stenen.
Skrapet av klor kommer någonstans ifrån, omöjligt att avgöra från vilket håll.
Greppet om yxan hårdnar och blicken flackar mellan de två passagerna framför oss.

f

Svarta fjädrar ligger intrampade i vätan på det ojämna golvet, spåret leder i in båda tunnlarna framåt.
"Förbannat", andas jag. Går gångarna ihop längre fram? Omöjligt att veta säkert.
Blicken går till repet som hänger över min axel, och jag sneglar bakåt.
Med tanke på att det här var en slags fängelsehåla så fanns det troligen bara en utgång.
Varför skulle vålnaderna ha attackerat byn annars?
Jag slickar mig om läpparna och grimaserar av den vidriga smaken. Luften är tjock och irriterar i halsen.
Om det här är den enda utgången kan vi försöka skrämma trashankarna i en fälla.
Vi har nät och extra spjut för just det ändamålet.
Jag vinkar fram alla. "Låt oss göra en fälla."

a

Fällan är riggad i gången upp mot källaren och Meloviana smyger in i den vänstra gången.
Knuten i magen blev lösare av beslutet att vi håller ihop gruppen.
Smärtan moler i ryggen och jag ser inte fram emot en strid mot kråkmonstret.
Men som min beskyddare sa så är det begränsade utrymmet här nere till vår fördel, monstret är större än oss och kan inte använda sina vingar på samma sätt. Nackdelen är att ingen av oss vet hur det ser ut här nere.
Ett klingande av kedjor sjunger genom grottan. Framifrån, tror jag.
Mörkret är kompakt utanför lyktornas räckvidd.
Jag avskyr det här stället. Stanken får illamåendet att slingra upp och ned i halsen, likt en obeslutsam orm.
Här och var glittrar vatten på golvet men i övrigt är det rent. Var kommer stanken ifrån? Varför luktar det ruttet kött?
Ett förstulet skrapande framför oss. Något glittrar i mörkret.
Ögon!

f

Sättet ljud ekar på framåt får mig att gissa att grottan vidgas längre fram. Sol'makar flämtar till och jag höjer blicken från golvet. Lyktornas ljus glittrar i ögon. Lika bra att testa teorin om att grottgångarna hänger ihop.
Jag sträcker på mig, höjer lyktan och kastar mig framåt med ett genomträngande skri.
"Fly i Fa'loreks namn!" vrålar jag och viftar med lyktan och spjutet som om jag försökte skrämma kråkor.
Skränande tjut och skrapet av klor rasslar iväg i motsatt riktning.
"Lättskrämda skator", muttrar jag och kliver ut i ett större grottrum.
Synen som möter mig när jag frammanar en ljusglob en meter ovanför mig, får magen att vända sig.
"Vid Farvindelors mörker!"
Någon hulkar bakom mig, det är inte Sol'makar för min pojke ställer sig bredvid mig, likblek i ansiktet.

a

Grottan är ohygglig. Längs väggarna ligger och sitter kroppar. Ben är spridda över golvet.
Alla är män, från vad jag kan se av de som är mer än ren-ätna benknotor.
Golvet glänser av obeskrivliga vätskor och jag kämpar mot illamåendet. Ett par av männen förlorar kampen och kräks mot grottväggen. Mitt tidigare liv har givit mig mycket träning i att stå emot illamående och jag tvingar bort det värsta.
Meloviana håller handen med spjutet mot näsan och munnen.
"Vid beskyddarna", mumlar hon med ostadig röst.
Det klingar till längre in och något rör sig längs bakre väggen.
"Hjälp..."
Det är knappt mer än en viskning som susar genom den vidriga luften.
"Håll ett öga på den där gången." Meloviana pekar åt höger där grottan smalnar igen.
"Jag måste se om vi kan hjälpa vem det än är."
Våra följeslagare fattar posto med en lykta framför sig som en sköld mot mörkret.

f

Det bränner i näsan och jag sväljer för att tvinga ned spyorna som åker jojo i halsen. Lukten här inne är obeskrivligt vidrig.
Jag måste stålsätta mig, låta Fa'loreks kraft stärka mig, innan jag klarar av att gå mot de svaga rörelserna.
Golvet är halt och jag vill inte veta vad jag sätter fötterna i, stövlarna får jag nog bränna när vi tagit oss härifrån.
Det klingar av kedjor igen, något blänker till.
Nära väggen finns ett näste, ett fågelbo av äckliga filtar och kuddar, ben och fjädrar.
På andra sidan, kedjad till en ring i väggen sitter en naken trollman.
Jag höjer lyktan och ögonen grumlas när jag ser skicket han är i.
Mannen är täckt av smuts, blod och äckel, en svag pust av avföring kan anas.
Hur länge har han varit här? Håret är långt och tovigt, svansen skinnflådd, sönderfrätt av avföring.
Ett kvidande undslipper Sol'makar. Känner han mannen?

a

Jag stirrar på den nakna mannen som sitter hopkrupen mot väggen, det härjade  ansiktet är bekant. "Tar'mikk?"
Ryckningar spelar över hans ansikte, kroppen är utmärglad.
Har han varit här sedan han försvann? Tar'mikk var Dor'akorras favorit innan mig.
"Vem..?" Rösten är hes, sprucken. Ögonen kisar när de vänds mot mig.
"Det är Sol'makar. Hur länge har du varit här?" utbrister jag och haltar närmare.
Halsen snörs samman och munnen blir torr när jag ser mer av honom.
Benen är täckta av sår och ärr, att han inte dött av blodförgiftning är ett mirakel.
"Sol... makar?" Mannen stirrar upp på mig med grumliga ögon. Ansiktet förvrids och en snyftning skakar den magra kroppen.
"Inte du också... bara en p-pojke. Du är bara en pojke."
Meloviana grymtar något och undersöker kedjan. "Vi är här för att döda monstret. Dor'akorra är död."
"P-prisa gudarna."
"Hur länge har du varit här?" upprepar jag när Meloviana sätter spjutet i kedjan och bryter loss den från väggen.
Metallringen brister och faller i golvet med en dov klang som ringer genom grottan. "Vad menade du med 'inte du också'?"
"De t-tröttnade på mig. Ondskan kastade ner mig i helvetet. Du är ett barn, ingen förtjänar detta...",rösten brister
och han snyftar igen.

f

"Jag kan hela dig lite men det här är långt över min förmåga", mumlar jag, hukar mig och lägger händerna på Tar'mikks bröst. "Raring? Finns det något i den där högen som är rent nog för honom att klä sig i?"
Sol'makar haltar bort och petar i de solkiga filtarna. Käkarna är sammanbitna, ögonen glittrar av tårar. Han harklar sig.
"Jag är inget barn längre. Det är fem år sedan du försvann." Orden är ett morrande och svansen piskar.
"Den där förbannade haggan... må hon brinna i helvetet!"
Den arma trollmannen är täckt av sår som glimmar i ljuset från lyktan, det krälar i dem. Illamåendet kittlar bak i halsen när jag inser att det är fluglarver. Vid Fa'loreks spjut, som jag hatar denna plats. Jag sväljer.
Det är därför han lever, larverna har hållit såren rena.
Det går upp för mig vad trollet faktiskt sa.  Bröstet känns som om det krympt, det är för trångt och jag kan knappt andas under några hjärtslag.
Den där galna subban skulle ha kedjat min pojke här nere när hon tröttnade på honom.
Sol'makar hade hamnat i det här helveteshålet!
"Må Dor'akorras nästa liv vara en evig plåga på en plats som denna", muttrar jag
och låter min herres kraft flöda genom mig för att hela de värsta såren.
Sol'makar återvänder med en hopvikt filt som ser förvånansvärt ren ut.
"Var hittade du den där?"
"Det finns en hylla med krimskrams därborta, den låg där."

a

"Hennes, den är hennes", viskar Tar'mikk och skakar så att kedjan runt halsen klingar.
"Vi ska döda henne." Jag ryser när blicken sveper över kroppen några meter bort.
Det var inte underligt om monstret är vansinnigt om hon spenderat hela sitt liv här nere.  
Ännu en förbannelse över Dor'akorra smiter över läpparna när jag lindar filten runt mannen.
"Kan du gå själv?" Meloviana ser inte ut att förvänta sig ett positivt svar på sin fråga.
Tar'mikk skakar på huvudet. "Tror inte det."
Vi hjälps åt med att lyfta honom, och våldsamt skakande klarar han av att gå när vi stöttar honom.
Bredvid ingången till det här rummet finns en nisch där vi sätter honom, det är relativt rent i jämförelse med resten av grottan. Meloviana skapar ett par ljusglober i gången, de borde hålla vålnaderna borta från vår rygg.
"Om vi inte återvänder snart, försök ta dig ut. Se upp för fällan i gången upp till källaren."
Jag kramar den beniga handen och greppar min yxa igen.
"Var försiktiga."

f

Byborna är likbleka i ansiktena när de sneglar mot Tar'mikk som trycker sig mot väggen där vi lämnat honom.
"Tar'mikk har varit här hela den här tiden?!" utbrister en kvinna och kramar spjutet så att knogarna vitnar.
"Vi visste att Dor'akorra var ett monster, men det här... "
En av männen spottar och ryser så våldsamt att jag faktiskt ser hur hans korta päls ställer sig på ända.
Jag avskyr att behöva lämna den skadade mannen men vi måste avsluta det här nu.
Ljuset borde hålla trashankarna borta från honom.
"Må vår jakt vara lyckosam, Fa'lorek går vid vår sida i denna hemska plats."
Välsignelsen hjälper oss alla, ryggar rätas och svansar slutar att piska våldsamt.
Ett skrapande är allt som förvarnar mig när vi smyger runt ett hörn.
Jag skapar en sköld och fyra vålnader dundrar in i den ögonblicket efter.
Skränande och kvittrande klöser de efter mig. Spjut motar bort dem, skatorna skuttar bakåt.
Rörelser vid sidan när vi följer efter.
Ett gurglande skrik av smärta och triumferande kvitter.
Vålnaden som sprättat upp halsen på en av mina följeslagare tystnar abrupt när Sol'makars yxa träffar den i huvudet.

a

Fågelkvinnan faller ryckande i golvet och jag svingar yxan mot varelsen bakom, träffar henne i bröstet.
Blodet sprutar när hon faller ovanpå sin syster och jag drar loss mitt vapen. Hjärtat bultar när jag spejar in i dunklet.
Inga fler gömmer sig i skrevan de använde för sitt bakhåll.
Bur'moras kropp blir slapp, hon är död.
Skuggorna dansar över golvet och väggarna när Meloviana hugger efter de återstående trashankarna.
Spjutet träffar en och resten flyr skränande in i mörkret.
Var gömmer sig den förbannade kråkan? Kommer den attackera ur bakhåll den också?
Andan bränner i halsen när vi fortsätter.
Det klingar av kedjor och ett kraxande vrål dånar genom tunneln. Hon är väl sur för att vi dödat fler av hennes döttrar.
Stanken av ruttet kött är inte fullt lika stark här, tack och lov.

f

 

Det skrapar lätt om våra fotsteg när vi fortsätter, lätta klingande ljud kommer från några av mina kamrater.
Deras händer skakar. Jag hoppas att de klarar av att möta monstret.
Doften av hönshus slår emot oss i starka pustar. Slår monstret med vingarna? Då måste det finnas plats för henne att flaxa.
Tunneln vi följer ringlar som en orm och varje krök får hjärtat att bulta hårdare.
Vem vet om ännu ett bakhåll väntar oss någonstans.
Ännu ett vrål ekar genom grottan och får det att ringa i öronen. Det är närmare nu. Jag kramar spjutet.
"Jägaren är spjutet, beskyddaren är skölden. Jägaren är spjutet, beskyddaren är skölden."
Eden rullar från min tunga, fokuserar tankarna. Bytet är nära.
Jag sneglar mot Sol'makar, ansiktet är kantigt och sammanbitet, men blicken är fokuserad.
Han är en jägare och en beskyddare, precis som mig.
"Jag är så stolt över dig, raring. Bara så du vet."
Trots situationen får jag ett rart litet leende som svar.
Han måste överleva det här.
Till varje pris.

 

a

 

"Var redo." Lyktskenet glittrar i Melovianas ögon.
Min hand på yxan är stadig men andan fastnar i halsen när vi kliver runt ännu ett hörn.
Det glittrar längre fram och ett morrande kryper nästan fram ur halsen på mig.
Det är bara en strimma vatten på väggen som reflekterar ljuset. Vid Fa'loreks spjut, vad jag önskar att det här vore över.
Jag sväljer gallan som bränner i halsen.
Ännu en krök.
Tunneln öppnar upp sig i ett större grottrum. Det rör sig i skuggorna och en skrapande klang får oss alla att stelna.
"Mörrrdare!!" Vrålet skär i öronen och skuggorna rör sig mot oss. Snabbt.
Hjärtat flyger upp i halsgropen när Meloviana stiger in framför mig med spjutet höjt.
Hon får inte bli skadad igen!

 

f

 

Monstret och hennes döttrar rusar mot oss. Jag tar spjärn med spjutet och förbereder mig på att skapa en sköld.
Vi behöver separera...
Sol'makar vrålar trollformeln jag lärde honom och ett bländade vitt ljus strålar förbi mig. Det är tur att jag har ryggen mot honom.
Den enorma kråkkvinnan och trashankarna slirar omkull, tjutande av överraskning.
Grottan badar i det starka ljuset, de måste vara fullständigt blinda för tillfället!
"Döda dem! De är bländade!"
Jag kastar mig fram mot den närmaste vålnaden som sprattlar på grottgolvet, spetsar henne med spjutet.
Sol'makar haltar förbi, hugger ned en annan.
Tillsammans dödar vi fem av trashankarna innan resten lyckas ta sig på fötter och skrikande flyr. Kvar är bara kråkmonstret som klöser i stengolvet med de enorma fötterna och slår med vingarna. Näbben hugger efter oss när vi sprider ut oss runt den.
Vi hugger efter den med spjuten och besten snärtar ut med vingpennorna, sopar omkull en av byborna.
En stor klo sliter upp sidan på honom.
Sol'makar släpar undan den skrikande mannen, i ögonvrån ser jag hur han hastigt förbinder såret.
Näbben hackar efter mig, jag hoppar undan och monstret lyckas få in fötterna under sig.
Ljuset är fortfarande starkt men falnar snart, vi måste använda det till vår fördel.

 

a

 

Hjärtat bultar våldsamt när jag vänder mig bort från Lyk'borr, såret är allvarligt, jag vet inte om han kommer överleva.
Svarta fjädrar viner förbi ansiktet på mig när Meloviana hugger kråkan i sidan.
Vrålet av smärta är öronbedövande.
Monstret ragglar bakåt men sveper undan fötterna på min beskyddare som slår i marken med ett rop av smärta.
Ljuset jag frammanade blir svagare. Kråkan kastar sig fram mot Meloviana.
"Döö!! Mörrdare!" Klorna skrapar i stenen några få centimeter från hennes ansikte.
Desperationen bränner i halsen, jag kan inte förlora henne!
Yxan i min hand är tung, jag svingar den med all min kraft, kastar den mot besten.
Med ett krasande smack träffar yxans trubbiga sida monstret i huvudet. Kraxandet av smärta är omedelbart, likaså reaktionen.
En vinge träffar mig i bröstet och andan slås ur mig när jag landar.
Vinglande, ursinnigt skränande, vänder sig monstret mot mig.

 

f

 

Besten vänder sig tvärt mot min pojke. En stor fot stampar ned på hans ben och smällen när det knäcks
och Sol'makars andlösa skri får mitt hjärta att gråta.
Blodet fryser i ådrorna på mig när monstret hugger efter honom med näbben.
"Nej!" jag kravlar upp på fötter och sliter åt mig spjutet.
Med ett vrål ragglar kråkan till, faller på sida. En yxa sitter i halsen på henne.
"Nu!" ryter jag. Det här är vår chans!
Jag hugger mitt spjut i den exponerade sidan, ett annat spjut träffar i bröstet och ett tredje spetsar halsen.
Monstret flaxar och sparkar desperat. Jag hoppar och duckar, slår en volt över den när mina kamrater slås omkull en efter en.
"Fa'lorek ge mig styrka!" Min herres kraft fyller mig när jag sliter åt mig ett spjut från golvet.
Ett ylande av smärta kommer från Sol'makar som släpat sig undan någon meter. Oron för honom får mig att skrikande hugga spjutet i den fjäderklädda halsen, om och om igen, tills en stråle av blod visar att jag funnit mitt mål.
Halspulsådern är kapad och livet flödar ut på det mörka golvet.

 

a

 

Smärtan i benet är konstant, molande, huggande så fort jag rör mig. Meloviana håller min hand, stryker mig över kinden.
"Hjälp är på väg, hjärtat. Snart är vi ute ur det här helveteshålet."
Hon har helat mitt ben en aning, det känns inte som om jag ska kräkas av smärtan längre.
"Du är så häftig", mumlar jag och hon rynkar pannan.
Jag nickar mot aset efter kråkmonstret. Med det vita håret flygande, den bleka hyn lysande i lyktornas ljus, hade hon flugit över vidundret. Om och om igen högg hon det gyllene spjutet i monstret, likt en hämnande ängel.
"Du räddade oss. Du dödade monstret."
Leendet förvrids av ärren men ögonen glittrar när hon smeker mig över håret.
"Raring, det var du som räddade mig. Du gav oss chansen att döda henne."
Meloviana kramar min hand när smärtan får mig att gnälla patetiskt.
"Följ med mig till mitt hemland. Om du är villig och intresserad så tror jag att du skulle passa som en av min herres präster.
En jägare och beskyddare, som jag."
"Ja, snälla! Ta mig härifrån."

f

 

Byborna rensade byn på vålnader medan vi var nere i monstrets håla. Palissaden är lagad och byn är säkrad inför natten.
Ögonen svider av trötthet när jag bläddrar bland breven som fanns i en låst låda under en golvplanka i Dor'akorras sovrum.
Innehållet är oroande. Det ilar i ryggraden när jag läser vad haggans syster skriver. Hon nämner ett experiment som är framgångsrikt, att deras planer går framåt. Finns det fler monster?
Jag gnider mig i ögonen och gäspar. Ett stönande från sängen och en djup suck får mig att vända mig om.
Det glittrar i Sol'makars ögon och han ler rart. Min pojke, en hjälte. Prisa Fa'lorek att han överlevde.
Det stramar i kinden när jag besvarar leendet.
"Imorgon tar jag med dig härifrån, till templet. Prästerna där kan hela dig bättre än mig."
"Tack." Leendet är som en soluppgång. "Kan du lära mig?"
"Vad?"
"Att bli en präst som dig."

 


Slut på detta äventyr.

©Annica Dehlin