Alurayya

 

Döttrarna

Detta är den direkta fortsättningen på novellen Vålnader. 

f
Varelserna som kallas vålnader svärmar utanför byns befästa träpalissad.Jag har aldrig sett något liknande.
Normalt stannar de i skogen, utspridda. Det är sällan de attackerar bosättningar.
En av varelserna tjuter på det där kvittrande sättet.
Blicken glider över skepnaderna i mörkret, jag räknar till femtio.
Så här många har jag aldrig sett på ett ställe förut.
“Vad ska vi göra, härskarinna?” gnäller en av männen.
De är vana vid en tyrann som bestämmer allt så jag kommenterar inte ordet han kallar mig,
fastän det skär i öronen.
“Jag måste prata med Sol’makar.”
Byn och dess invånare är inte bekant för mig,
jag vet inte vem som kan tänkas klara av att agera försvarare.
Sol’makar vet med säkerhet och jag skyndar mot bänken han sover på.

a

Sängen är hård som en träbänk, tänker jag dåsigt, försöker ändra ställning.
Rörelsen får ryggen att svida, långa revor av brännande smärta går från axlarna ned till rumpan.
Ett kvittrande tjut får mig att sätta mig upp med hjärtat i halsgropen.
Jag sitter på en träbänk i det helvete som är min hemby.
Jag somnade! Sådant straffas hårt!
Så gör sig nattens händelser påminda.
Dor’akorra är död. Jag dödade satmaran med hennes egen yxa.
Mardrömmen som varit mitt liv är över.
Upprörda röster hörs längre bort och jag lägger handen på yxan.
Var är Meloviana?
En kör av kvitter stiger utanför byn och jag far upp på fötter.
Smärtan som blixtrar ut från ryggen får mig att kvida.
“Sol’makar!” Min bleka väktare kommer springande, tittar sig över axeln.
“Jag önskar att du kunde vila längre men du behöver hålla dig nära mig.”
“Vad är det som pågår?”
Ännu ett kvitter får kalla kårar att rinna längs min svidande ryggrad.

f

“Vålnaderna, jag tror att de tänker attackera byn.”
Jag håller fram min arm för att stötta pojken när han grimaserar vid varje steg. “Vem här i byn kan slåss?”
Sol’makar stannar och biter sig i läppen.
“De av Dor’akorras söner som lever har vapen och viss träning. Det finns några till som kan använda pilbågar.”
Det betyder få krigare.
Vi måste fokusera på att befästa byn, hålla vålnaderna ute till gryningen.
“Har de attackerat byn förut?”
Pojken skakar på huvudet. “Inte vad jag vet.”
“Så varför nu?”
Jag tittar mot huset, är det ett sammanträffande att vålnaderna samlas nu?
“Kan den galna kärringen ha hållit dem borta på något sätt?”
En hög smäll kommer från porten som svajar en aning av kraften i det som slog i den.
“Barrikadera porten bättre!”ropar jag åt gruppen med bybor som står handfallna och bara stirrar på porten

a

Byborna stirrar på Meloviana som fnyser frustrerat.
Hon är van vid frihet och att folk tar initiativ,
de är vana vid detaljerade order och hårda straff för minsta avvikelse.
Jag försöker skjuta bort smärtan i ryggen, harklar mig.
“Byn är allas nu, vi måste arbeta tillsammans för att skydda den.”  
Jag pekar mot bänkar och bord som står vid ett av husen.  
“Ta bord och bänkar, använd dem för att förstärka porten.”
“Ja, herre!”
Nu blir det lite fart och möblerna travas upp mot porten, spikas fast av några som visar mer initiativ än andra.
“Kom”, mumlar Meloviana, leder mig upp på palissaden där vi kan se vålnaderna nedanför. De är så många!
Varelserna närmast tittar upp på oss, ögonen glöder med ett ilsket gult ljus.
En stor näbb ser ur att sticka ut ur de mörka ansiktena, eller är det en lång, spetsig näsa?
“Vad är de för något?” mumlar jag och sneglar på kvinnan bredvid.
“Jag vet inte. Något slags blandning av troll och fågel, ser det ut som.”

f

Hur är det ens möjlig?” mumlar Sol’makar och gör en grimas när ännu ett kvittrande tjut stiger från varelserna.
Jag har inget svar.
Korsningar som dessa har jag aldrig hört talas om någon annanstans.
Rykten om troll som kan förvandla sig till fåglar har jag hört men de är skepnadskiftare, inte mutanter.
Vi spenderar en timme på att förstärka byns försvar och beväpna byborna med de vapen vi hittar.
De kvittrande varelserna fortsätter att försöka ta sig genom porten, utan framgång.
Tröttheten gör kroppen tung, det måste vara nära midnatt.
“Fa'lorek, skydda oss under nattens vila. Ge oss en lyckosam jakt.”
Bönen kommer automatiskt, trots att det är länge sedan jag bad en midnattsbön.
Sol’makar sätter sig bredvid mig och vi lutar oss mot varandra och väggen.
Vi är båda trötta.

a

Ett gällt skri av smärta får mig och Meloviana att fara upp från bänken.
Jag gnuggar mig i ögonen och gäspar. Kastar en blick mot månen som rört sig en bit.
Vi har sovit någon timme.
“Hjälp!” ropet kommer ur skuggorna mellan ett par hus.
Ännu ett plågat skrik, denna gång ackompanjerat av kvitter.
“Har de tagit sig in?!” Utbrister Meloviana, drar sina svärd och skyndar mot ropet.
Jag tar mina yxor och linkar efter. Hoppas att varelserna är kvar utanför.
Ett par av byborna vi beväpnade kommer smygande, svansarna piskar oroligt.
Jag förstår hur de känner, min egen svans snärtar på nästan samma sätt.
Den enda fördel utöver bättre mat, som mitt liv som sexslav gav mig i jämförelse med de andra i byn,
är en viss träning med vapen.
Dor’akorras enfaldiga söner tyckte att det var roligt att lära mig hantera en yxa.
Något mörkt glimmar på marken mellan husen. Den metalliska doften av blod når näsborrarna.
Hjärtat skjuter upp i halsgropen när ännu ett kvittrande hörs precis framför oss.
Vålnaderna har tagit sig in i byn.

f

Två av de groteska varelserna kliver fram ur mörkret, kvittrande till varandra nästan som skator.
Magra trashankar, endast klädda i spridda fläckar med fjädrar.
Kvinnor av de säckiga brösten att döma.
Jag kramar svärden, dags att se om de dör lika lätt som skator.
Med några ord frammanar jag en ljusglob, får de två fågeltrollen att rygga undan.
Precis den öppning jag hoppades på!
Jag svingar svärden, följer sången i mitt blod och hugger mot ansiktet på den ena varelsen.
När den försöker parera min fint med en befjädrad arm så hugger jag den i magen med andra handen.
Skriet av smärta skär i öronen och jag duckar under de flaxande armarna, magra som seniga pinnar.
Den andra varelsen kastar sig efter mig, fågellika klor snuddar vid min kind.
Jag kontrar, tvingar den anskrämliga kvinnan bakåt.
Sol’makar tar sin chans, hugger den fallna inkräktaren med yxorna.

a

Heta droppar stänker upp i ansiktet när jag hugger i den magra kvinnan.
Hjärtat dunkar så hårt att jag knappt hör den andra vålnadens skrin.
Var kom de in i byn? Hur många är de? Hur många har de dödat?
Meloviana tystar den andra fågelkvinnans skrän med svärden.
Hon är den skickligaste krigare jag sett, dansar nästan när hon slåss.
Ett högt knakande av trä som brister kommer från palissaden bakom det närmaste huset.
Det här har aldrig hänt förut, så vitt jag vet.
Varför nu? Jag sneglar över axeln mot det stora huset mitt i byn.
Hade satkärringen gjort något för att hålla dem ute?
Kanske stanken skrämde bort dem...
Meloviana torkar av svärden och stirrar ned på de döda varelserna.
De är missbildade, konstigt fågellika med stora klor och fjädrar i tussar här och var.
Kropparna är bleka, knotiga och magra.
Båda är kvinnor med samma hudfärg som Dor’akorra.

f

Det svaga ljuset från ljusgloben lyser upp de döda kvinnornas förvridna drag.
Näsorna är långa och spetsiga som näbbar, håret är glest och stripigt.
Det konstigaste är att något i de förvridna ansiktena är bekant.
Blicken glider över de magra kropparna, hur gamla kan de vara? Svårt att säga, särskilt i det här svaga ljuset.
Ett frågande kvitter kommer från gatan framför mig.
Nu är ingen lämplig tid för funderingar.
Sol’makar muttrar något om Dor’akorra när han följer efter mig,
för ett ögonblick undrar jag om jag plötsligt mist förmågan att förstå trolliska. “Dötta döttar...?”
Så förstår jag vad han säger. “Döttrar.”
“Kan de verkligen vara det?”viskar jag och smyger närmare kvittret. “Sönerna är ju inte fågelmonster.”
“Jag vet inte, men... kan hon verkligen bara ha fått söner?” mumlar min pojke.

a

Ett kvittrande skri av smärta ljuder någonstans bakom oss.
Andra jagar också inkräktarna och jag känner ett styng av stolthet över att fler än mig tagit mod till sig och försvarar byn.
Det klirrar till runt hörnet på huset, ljuset slocknar på den sidan.
Så de är smarta nog att slå sönder lampor.
Meloviana kastar sig runt hörnet med svärden redo, ett vått rivande ljud, ett gurglande jämmer som snabbt tystnar.
Jag följer efter med andan i halsen.
Siluetten av ännu en fågelskrämma till kvinna skymtar på marken, blodet har fränare doft än vanligt,
konstigt som allt annat med de här varelserna.
Ännu ett knakande splittrande ljud ger mig en iskall klump i magen.
Har Dor’akorra medvetet byggt in svaga ställen i palissaden, ifall att hon skulle bli dödad?
Som ett sätt att få hämnd?
Men hur höll hon dem borta?
Det enda jag minns att hon gjorde ensam är att försvinna ner i källaren på huset med jämna mellanrum...

f

Kvitter hörs här och där mellan husen. Vålnaderna tar sig in på flera ställen. Har någon saboterat palissaden?
Jag trycker ryggen mot den sträva väggen på huset, gestikulerar åt Sol’makar att göra samma sak.
Som tur är har de inga vapen, utöver klorna. För mig är en eller två av dem i taget ingen större utmaning.
Men om de allihop tar sig in, då är läget illa. Jag sneglar upp mot taket.
Vålnaderna är dåliga på att klättra, byborna som inte kan slåss bör vi nog försöka få upp på taken.
Ett klagande gnällande får mig att spetsa öronen.
Ett barn?
Jag håller mig i skuggorna och skyndar i riktning mot ljudet.
En grupp med fågelkvinnor klöser i ett bylte på marken, barnskrik ekar mellan husen.
“Nej!” flämtar Sol’makar. Han rusar förbi mig och hugger yxan i ryggen på den närmaste trashanken.
Jag kastar mig efter pojken, parerar attackerna från de två andra.

a

Jag sliter loss yxan ur den gurglande varelsen, sparkar bort henne från det nu tysta byltet på marken.
Det finns bara ett barn litet nog i byn, Fyn’virra, en flicka på sex månader.
Ett klagande kvitter stiger från varelserna som Meloviana hugger ned med hänsynslös effektivitet.
Det finns mycket blod på filten, smetiga märken efter klor och jag bävar inför att vika undan den,
att få se flickan död eller lemlästad.
Jag sträcker fram handen mot filten, den skakar och min svans piskar så hårt att det gör ont.
En blek hand stoppar mig och Meloviana hukar sig vid byltet, skymmer det med sin kropp.
“Åh...”, kvinnans ton ger mig en klump i halsen.
Det är samma sorgsna röst hon har när hon pratar i sömnen på det är underliga språket.
När hon reser på sig håller hon byltet i händerna, hårt omvirat.
“Jag är ledsen, raring. Må trollfadern leda hennes själ till andra sidan.”
Jag stirrar på byltet, flickan som inte får växa upp, som aldrig kommer skratta och sjunga.

f

Ett morrande rullar fram ur Sol’makar och för ett ögonblick ser hans ögon ut att glöda av ursinne.
“Monster! Att döda ett litet barn! Hon var bara sex månader!”
Jag kan inte annat än hålla med när jag försiktigt lägger byltet på förstukvisten till det närmaste huset.
Barnets sönderrivna kropp har tänt en iskall vrede i mig.
Fler tjut från fågelskrämmor som möter ett otrevligt öde ekar över byn.
Om de har något vett så borde de lämna oss ifred, hålla sig i skogen.
Jag kramar min pojke, han skakar av ilska, svansen piskar oupphörligt.
“Raring, kan du minnas om den stora haggan gjorde något underligt? Något som kan förklara varför de plötsligt attackerar nu när hon är död?”
Det kan inte vara ett sammanträffande.
Han torkar sig om ögonen, harklar sig.
“Hon gick ner i källaren ensam ett par gånger i veckan. Det är det enda jag kommer på.”

a

“Okej, vi får undersöka det, först måste vi blockera ställena de tar sig in på och säkra byn.”
Alvkvinnan kramar mig igen. “Orkar du? Det är ingen skam i att vila, du är skadad.”
Ryggen bränner och jag är trött, att vila är frestande.
Det blodiga byltet drar åt sig min blick, det är så många oskyldiga som behöver beskydd.
“Jag måste orka, det är så få som kan slåss här. Du kan inte slåss mot alla ensam.”
Meloviana kom hit för min skull, för att rädda mig, det mest fantastiska någon någonsin gjort för mig.
Hon ska inte få betala för den vänligheten med sitt liv.
Inte om jag kan hjälpa det.
Hon stirrar på mig och nickar. “Upp på taken ni som inte kan slåss!” ropar hon. “De kan inte klättra.”
“Alla andra samlas i mitten av byn”, ropar jag.
Meloviana kramar min axel. “Bra idé, vi behöver samordna oss för att slå tillbaka vålnaderna.”
Vi hugger ned ytterligare ett par trashankar på vägen till mitten av byn.
En grupp med bybor är i full färd med att hjälpa barn upp på ett av taken.
Kvitter stiger på flera håll runt oss.

f

Vålnaderna är spridda i hela byn av kvittret att döma.
Jag tittar upp mot den stjärnströdda natthimlen, en ljusrand syns i öster, det är fortfarande någon timme till gryningen.
Ett par av de patetiska monstren skuttar fram mellan två av husen, de till och med rör sig som fåglar.
Knycker på huvudet som hönor.
Ett par pilar visslar genom luften och träffar fågeltrollen med obehagliga smackande ljud.
Den ena trashanken tjuter, sprattlar på marken, innan Sol‘makar haltar bort och hugger ihjäl henne.
Svarskvitter kommer från gatorna runtomkring och jag får en sur smak i munnen, hur många har tagit sig in?
Det enklaste vore att klättra upp på taken och vänta på solen. Men... men då får vålnaderna chansen att gömma sig i husen.
De är lättare att hitta och döda här ute, risken för oss är mindre.
I ögonvrån ser jag hur flera av trollhönorna slinker in i Dor‘akorras stora hus.
Vad gör de där?

a

“Ni med pilbågar, håll er uppe på taken så mycket som möjligt. Skjut så många av dem ni kan.”
Melovianas röst är skarp och bågskyttarna nickar.
Hon vänder sig mot mig och pekar mot det stora huset som var mitt hem i tio år.
“Fem av dem slank in i huset, vi måste döda dem, se till att de inte kan gömma sig, lägga sig i bakhåll.
Stoppa dem om de är ute efter något vi inte vet om.”
Det tar emot att behöva gå in i det förbannade huset igen men hon har rätt,
vi måste ta reda på vad de gör där.
Fler kvittrande tjut av smärta kommer från gatan på andra sidan det närmaste huset,
bågskyttarna har funnit fler mål.
En grupp av de anskrämliga trollfäna kastar sig fram mot de av oss som är kvar på marken.
Meloviana frammanar en ljusglob och vålnaderna ryggar undan.
Det ger mina kamrater allt de behöver för att brutalt hugga ned de kvittrande varelserna.
Vi måste ha dödat nära hälften av dem nu, vad försöker de åstadkomma?
Eller är de lika dumma som hönorna de påminner om?
Ett kraxande skri kommer inifrån det stora huset, dämpat av väggarna men tydligt nog för att få oss alla att titta däråt.
Vad i Fa'loreks namn var det?

f

Ännu ett kraxande vrål kommer från huset ackompanjerat av krasande smällar,
dova dunsar och klirrandet av glas som krossas.
Vad har de galna fågelvarelserna släppt löst? Vad fanns i källaren??
“Upp på taken! Skynda er!“ ropar jag, vinkar åt byborna runt mig att klättra upp.
Vi får upp ytterligare tre män på taket, vi är tio totalt kvar på marken när ett av fönstren i det stora huset exploderar.
Något svart, stort som en draködla, landar på marken som glittrar av glassplitter.
Det yr av fjädrar när varelsen kraxar och sträcker på sig.
Det svaga ljuset och djupa skuggorna förvränger skepnaden som förefaller vara mer fågel än något annat.
Ett par kloförsedda och groteskt stora händer far upp, pekar anklagande på mig och Sol’makar.
“Mördare“, kraxar monstret som definitivt har en näbb, den glimmar svagt i ljuset.
Ett par trasiga vingstumpar flaxar på ryggen, en svans snärtar. “Hörde... jag hörde! Mörrdare!“
Hade inte min haka suttit fast hade den nog slagit i marken.
Vad i trollfaderns namn är det för monster?!

a

Den groteska kråkan kraxar ursinnigt och kastar sig mot den närmaste av oss, en kvinna.
Blodet sprutar när de enorma händerna sliter upp offrets bröstkorg.
Ett ögonblick är jag paralyserad av chocken. Den där varelsen har funnits i källaren?
En rund mage skymtar under den malätna fjäderdräkten.
Avlade Dor’akorra vålnaderna medvetet? Är det här hennes avelskossa?
Den stora haggan hade varit ännu galnare än jag trott!
“Må vår jakt vara lyckosam!” Meloviana höjer svärden som nu skimrar med ett svagt gyllene ljus. “Brinn i Fa'lorek ljus!”
En gyllene våg slår ut från kvinnan, träffar det befjädrade monstret som ryggar undan men i övrigt verkar oskadat.
“Det var värt ett försök”, muttrar min beskyddare och pekar med svärden mot kråkan. “Bågskyttar! Skjut henne!”
Ett par pilar visslar förbi och viftas bort av de trasiga rester till vingar som monstret har.
Trasiga fjädrar yr i luften och det stinker som ett hönshus.
Jag kramar yxskaften så hårt att händerna värker. Det rör sig i ögonvrån.
Två av vålnaderna, döttrarna, smyger fram ur skuggorna för att attackera.
“Glöm det”, muttrar jag och anfaller dem.

f

Fa‘loreks kraft flödar in i mig, som den brukade göra, som om inget förändrats.
Min herre har inte övergivit mig, trots min bristande tro under så lång tid.
Min själ värms av hans kärlek, jag skäms över att jag vände mig bort från honom.
“Du har inget att skämmas för, min dotter. Jag går vid din sida, alltid.“
Den varma rösten fyller mig med hopp, trots det monstruösa gapet framför mig.
“Mördare!!“ Kraxar monstret, kastar sig mot min pojke som vildsint hugger ned ett par fågelkvinnor.
“Nej!“ utbrister jag och kastar mig fram, parerar attacken med knapp nöd.
Vansinniga gula ögon vänds mot mig, klorna visslar genom luften.
Den plötsliga smärtan i ansiktet och smaken av blod. Jag kommer få ännu ett ärr. Om vi överlever.
Jag duckar undan från de trasiga vingarna som slår mot mig.
Något träffar mig i magen och jag slår i marken så hårt att jag tappar andan.
Ett par kvinnor med yxor hugger efter varelsen, ådrar sig dess ilska.
De faller skrikande för klorna och näbben.

a

Meloviana faller med blodet rinnande från ett djupt sår i kinden,
det glittrar svagt av tänder på fel ställe i hennes redan ärrade ansikte.
Än en gång har hon skyddat mig, denna gång har hon fått betala för det och den vetskapen skär i hjärtat.
Jag hinner knappt få upp yxorna och skydda mig själv när fågelmonstret hugger efter mig med den enorma näbben.
Stanken av hönshus och fjädrarna som yr i luften retar i halsen och näsan.
Jag nyser våldsamt och känner klorna rispa örat när de viner över huvudet på mig.
Ryggen bränner, smärtan hindrar mina rörelser när jag desperat parerar ytterligare ett hugg.
Klorna slår i yxan med ett klingande.
En pil träffar vidundret i axeln och vrålet av smärta får det att ringa i öronen.
Bågskytten har dragit monstrets uppmärksamhet åt sig, det ger mig chansen att linka bort till Meloviana.
Hon drar ett väsande andetag och lägger handen på kinden. Såret sluter sig tillräckligt för att skymma tänderna igen.
Innan jag hinner erbjuda min hand hoppar hon upp på fötter med imponerande vighet.
Skuggor fladdrar runt oss när fågelvarelsen flaxar med vingarna och...
och hoppar upp på taket med ett ursinnigt skrän.

f

Det förbannade monstret flaxar upp på taket där barnen sitter och hjärtat far upp i halsgropen på mig.
Har vi precis dömt dem allihop till döden?
Klorna skrapar mot underlaget, varelsen slinter och slår näbben i taket.
Kvinnorna och männen tar chansen, slår och sparkar efter huvudet på den.
Vansinnigt kraxande slår den ner tre bybor från taket innan den tappar sitt grepp och faller ned.
Jag föser in Sol‘makar bakom mig, trots pojkens protester.
Såret i ansiktet värker men jag har varit med om mycket värre smärta, fysisk smärta kan jag hantera.
En grupp med vålnader skuttar fram ur skuggorna,
attackerar från sidan när allas uppmärksamhet är fäst på det kraxande monstret.
Skrik av smärta ljuder när de kvittrande trashankarna kastar sig över flera bybor,
sliter upp sår med klorna.
På bara några minuter har vi förlorat sju.
Himlen i öster är ljusare, soluppgången närmar sig.

a

Skräcken bränner i halsen. Hur ska vi döda det där monstret?
Kan vi ens döda det?
Folket på taket släpar med sig barnen till andra sidan nocken, utom synhåll.
Jag hoppas att det är tillräckligt för att få den galna varelsen att glömma dem.
Luften är tung av doften från blodet som glittrar i ljuset från de lyktor som fortfarande är hela.
Fågelmonstret vrålar igen och tar sig upp på fötter.
“Vi måste dra bort den från alla andra, uppehålla den till soluppgången.”
Meloviana böjer sig ned och plockar upp en sten. “Var beredd på att springa!”
Jag backar mot gränden närmast, förbereder mig på smärtan en språngmarsch kommer orsaka.
Stenen flyger mot det flaxande vidundret och träffar den i det skabbiga huvudet.
“Försöka att ta mig, din fula skata!!” skriker Meloviana.
Jag vänder och springer så fort ryggen klarar av.
Vrålet av ursinne är omedelbart, skrapet av klor och flaxande vingar följer oss.
Fa'lorek, ge oss styrka!

f

Sol‘makar kvider för varje steg när vi springer genom de djupa skuggorna.
Monstret skränar bakom oss och backas upp av en kvittrande kör.
Följer de allihop efter oss?
“Häråt!“ Min pojke svänger åt vänster och vi rusar längs en mindre gata, förbi mörka fönster.
Marken är tydligare än innan, det ljusnar.
Vi hoppar över ett lik som ligger tvärs över gatan.
Kvittrande tjut följer oss, såväl som det galna kraxandet.
“Höger!“ Sol‘makar svänger tvärt in i en smal gränd, knappt bred nog för ett vuxet troll.
Jag slirar till och kastar mig efter honom med andan i halsen.
Prisa Fa'lorek att han känner till byn.
Klor krafsar våldsamt i träet bakom mig och jag slänger en blick över axeln.
Vansinniga gula ögon plirar på mig och varelsen hugger med näbben,
missar med några decimeter.
Den får inte rum i gränden och jag tar chansen, hugger med svärdet.

a

Meloviana stannar och jag tittar efter henne.
Ett snabbt hugg mot ansiktet på kråkmonstret med ett av de krökta svärden.
Tjutet av smärta skär i öronen när ett av de gula ögonen brister och den galna varelsen ragglar baklänges,
slår händerna för ansiktet.
“Krrrääk!” kraxar den och flaxar med de trasiga vingarna.
“Fortsätt!” Min beskyddare motar mig mot andra änden av gränden.
Uppehålla dem till soluppgången, det är planen.
Jag tittar mot himlen som skymtar mellan husen.
Bara de starkaste stjärnorna syns fortfarande och ljuset blir allt starkare.
Det finns flera liknande gränder som denna, vi måste bara locka de galna varelserna att följa efter.
Jag halkar i en hög med avskräde på vägen ut ur gränden, smärtan i ryggen är omedelbar.
Den känns strimlad och jag snyftar när Meloviana hugger tag i min arm,
hindrar mig från att falla i marken.
“Kämpa på, raring!”
Kvitter närmar sig runt hörnet på byggnaden
och en av vålnaderna ragglar omkull när kråkmonstret vräker sig förbi mot oss.

f

Monstret rusar mot oss på spinkiga ben som liknar trollben med kråkfötter.
Den närmar sig snabbt.
Sol'makar snyftar och stapplar framåt, tunikan är våt av blod på ryggen, såren har gått upp.
Andetagen bränner i halsen. Vi kommer inte att hinna undan.
Desperat hugger jag tag i en lykta och slungar den mot det malätna vidundret som ryggar undan.
Lyktan missar målet och med hjärtat i halsgropen höjer jag svärden.
Armarna värker, jag är i desperat behov av vila, precis som Solmakar.
Klor sliter ett av svärden ur min hand.
Min pojke snyftar bakom mig. Han ska inte lida samma öde som min dotter!
Jag låter Fa'loreks kraft flöda in i mig, håller upp den över oss och skapar en magisk sköld.
Monstret hugger efter oss men studsar tillbaka av skölden,
jag kommer inte orka hålla den länge.
Plötsligt skär en stråle med ljus in mellan husen och alla fjädertrollen ryggar undan med höga tjut.

a

De galna fågelvarelserna drar sig undan när solen gör entré.
Skränande, kraxande och kvittrande springer de bort från oss.
Vart är de på väg?
Ryggen känns våt, jag måste blöda igen. Smärtan är handikappande.
Jag behöver vila, låta kroppen läka några timmar åtminstone.
Meloviana sänker händerna och den skimrande skölden försvinner.
Hon plockar upp sitt svärd från marken och ragglar till.
“Är du skadad?” utbrister jag och tar hennes arm.
“Inget allvarligt, bara fruktansvärt trött”, suckar hon. “Men vi måste se vart de tog vägen.”
Vi följer spåret av trasiga svarta fjädrar och stora kråkfötter genom byn.
Tillbaka till Dor’akorras hus.
Det förbannade monstret flydde tillbaka till sin håla.
Meloviana gnider sig över pannan, tittar upp mot taken där bybor kikar ned på oss.
“Vi måste ta död på det där monstret. Kanske gjorde hon oss en tjänst genom att bege sig in i huset.”
Hon leder mig till en bänk. “Men först måste vi vila.


Fortsättning följer i novell nummer tre

©Annica Dehlin